”En annan kanal är Göta kanal, den lilla vackra båtfåran i Skandinavien. I barndomens geografi flöt den som en sagobäck genom de krittorra lektionerna. Jag var född långt bort från kanalen; älskade den, förstorade den, gjorde den bred och vacker. Vid tolv års ålder rymde jag från Göinge, bland annat för att förvissa mig om att kanalen fanns. Jag nådde den också en härlig sommar i höbärgningstiden, då Östergötland var puckligt av volmar och Vättervinden torkade bra. Jag stod med mössan i hand på Baltzar von Platens grav; drömmande och tänkande i kapp med lövens prassel, men samtidigt rädd för Motalas polis och den hemsändning som från hans håll låg mig hotande i hälarna.

En kort, tjock nävervit passagerarbåt passerade förbi på vattnet som en svanelåda. Den löjligt lilla skorstenen slängde in sitt stenkolsbläck kring graven under träden. Geografin hade talat sanning. Detta var Göta kanal och Motala ström. Jag gick vidare den sommaren. Runt Vätterns klara vattenspole; låg i en kolkoja på Tiveden och hörde Heidenstams ”pipande myggors dans” och ”tiden som före människan fanns”, såg trädstubben dyka ur kärret. Åt knäckebröd och bräckkorv ur en vänlig slaktarmatsäck jag fått i Askersund. Gick vidare nedåt Gårdsjöskogarna, kom in i Västergötlands krokar och överlämnade mig hungrig en kväll, då modet föll med regnet, åt en plussig landsfiskal i Hova. Sändes till mitt sekundära fosterhem i Göinge land.

Landsfiskalens assistent fick följa med mig och var hela tiden mycket tacksam över att få företa en resa. Han hade visst aldrig sett världen. Satt hela tiden vid kupéfönstret och betraktade det förbiilande Sverige med trofasta kalvögon. Gav mig smörgås och lemonader. En underbart lugn människa.

Det blev rotting i Göinge.”

Harry Martinson