Samuel Roos om Lyrestad
Familjen kom till Lyrestad där deras far, Hjalmar Roos blev brovakt 1920. De var åtta stycken i familjen och bodde i ett rum och kök. Månadslönen var år 1920 41:50 samt fri bostad och ved, en liten bit jord, dessutom fri läkarvård för familjen ( barn upp till 15 år ). Under seglationssäsongen hade vakten tjänstgöringsplikt dygnet runt och dessutom ingen semester. I början var de bekymrade om de skulle klara av jobbet. De var inte vana vid nattarbete och hela familjen vaknade när en båt kom på natten. Längs kanalen fanns en telefonlinje som ringde genomgående på alla vaktarställen. Olika vaktställen hade olika signaler, t ex en lång och två korta, i Lyrestad var det två långa signaler. I början vaknade familjen till varenda signal men efter hand vande man sig och hörde bara sin egen signal.
På 20- och 30- talet gick det 25-30 båtar om dygnet, på natten kom det mellan 8-10 båtar. Det var oftast Hjalmar och sonen Samuel som skötte bron. Från Norrkvarn var det så kort sträcka att man gick ut direkt när slussvakten ringt, men från Sjötorpshållet tog det 12-15 minuter. I maj började passagerarbåtarna, de signalerade aldrig för bro eller sluss på natten då de inte ville väcka passagerarna. Det gick två passagerarfartyg per natt. Båten från Stockholm passerade Lyrestad halv två och båten från Göteborg klockan fyra. När det var lördag och söndag gick det alltid fler lastbåtar vilket berodde på att skepparna lastade och lossade på veckodagarna och gick i kanalen under helgen. Skepparna fick betala extra ersättning till besättningen om de skulle lasta eller lossa på lördag – söndag. Varje lördag skulle bron sopas och området runt bron skulle vara snyggt, gräset huggas mm. Det skulle vara snyggt planterat runt bro- och slussvaktarbostäderna och det fick inte växa ett enda litet grässtrå mellan kalkstenarna i kantmuren vid bron.
När kajen byggdes om i Lyrestad var Hjalmar och även Samuel med. Man pålade för hand och det blev ganska jobbigt, åtta timmar om dagen (klockan ett på lördagen) Samuel hade 60 öre i timmen vid kajbygget. Hjalmar var yrkesman och hade mer, dessutom hade han 5 öre i timmen extra som förman. De var 15-20 man i arbetslaget och hade ingenstans att ta vägen utan de fick äta i köket i brovaktarbostaden.
Under 1930-talet organiserade sig vaktarna fackligt och då blev det förändringar, inte stora men dock förändringar. Man fick en veckas semester under seglationssäsongen. Den fackliga aktiviteten var inte så stor, inom sjötorpsdistriktet var det bara Hjalmar som var ansluten. De flesta vaktarna i distriktet var äldre och dessutom hade de hotats från kanalbolaget med att de fick sluta om de organiserade sig. Man gick med i Sjöfolksförbundet, vilket gjorde att man därifrån kunde hota kanalbolaget med att inte trafikera kanalen vid en konflikt. Kanalbolaget menade att man skulle få förbättringar utan facklig anslutning, de fick gärna bilda en kamratförening men inte organisera sig fackligt. Kanalbolaget menade att vaktarna strängt taget inte var anställda, utan var sina egna. De hade sin bostad och sitt jordbruk, vaktarsysslan var en bisyssla och de var småbrukare, menade kanalbolaget. Några vaktare reagerade på detta med att erbjuda kanalbolaget jorden, lät familjen sköta vaktarsysslan och tog själv ett annat arbete. Jordbruket omfattade två-tre tunnland jord och marken låg invid kanalen så man kunde arbeta på åkern och samtidigt sköta bron. Hjalmar var stenhuggare och hämtade sten uppe i skogarna norr om Lyrestad och transporterades ner till antingen Lyrestad eller Sjötorp. För stenhuggeriet hade han en timpeng på 75 öre på 1920-talet. På 1930-talet steg den till över kronan, därpå två kronor. Men det blev aldrig betalt fullt ut då det beräknades att han som brovakt hade inkomst från denna sysslan. Timlönen kunde därför bli 30-40 öre mindre än en annan stenhuggare som inte var anställd vid kanalen.
Hjalmar gick i pension den 31 mars 1945 och tanken hade länge varit att Samuel skulle tagit över bron men han hade lämnat hemmet och kanalen 1941.
Sven och Birgit Pettersson, Norrkvarn övre
Arbetsvillkor : Ständig passning vid telefon under åtta månader av året, upp till 40 sluss- eller broöppningar – ibland ännu fler – per dygn under högsäsong när som helst på dygnet, under lågsäsong färre. För detta en lön på 13 000 kronor. Under årets återstående månader möjlighet till underhållsarbete. Inkomst av detta 4 800:-
Förmåner: Fri bostad i omedelbar närhet till arbetsplatsen. Söndagsledigt under lågsäsong, rätt till ett fridygn i veckan plus tio dagars semester under högsäsong under vissa villkor. Villkoren – och den låga inkomsten – gör det ofta omöjligt att ta ut semester och fridygn.
Flera bro- och slussvakter har bisysslor för att dryga ut inkomsterna. I själva verket byggde systemet tidigare på, att vaktarna drev jordbruk på en viss areal omkring stugorna, som var bolagets jord. Detta är en av förklaringarna till den anmärkningsvärda löneeftersläpning som de drogs med till femtiotalets slut och som fortfarande gör sig gällande, och de anställningsförhållanden av statarmodell som råder. Men endast ett fåtal brukar fortfarande jorden och håller sig med djur. Birgit och Sven Pettersson har hand om en sluss och en bro vid övre Norrkvarn på västgötalinjen. Ända tills i fjol höll de sig med kor och odlade foder både på bostället, dvs den jord som hör till stugan och ytterligare arrenderad jord. Birgit Pettersson:
– Vi tyckte om att ha djur men det var drygt med allt arbete och det lönade sig knappast. När det var skördetid var det också högsäsong för kanaltrafiken och då fick man jobba både dag och natt. När de började med tankhämtning av mjölken krävdes det att vi höll oss med mjölkrum med kylanordning och det vore en för stor apparat för tre kor. Så vi lade av med jordbruket, sålde djur och traktor och köpte bil istället.
Sven Pettersson: –
Förut bodde vi i tätort men vi stod inte ut. Varken barnen eller vi själva. Här är man visserligen bunden, men man slipper stämpelur och det är viktigast för mej. Jag har möjlighet att syssla en del med snickeri vid sidan om. Ungefär 16 000 kronor gjorde vi förra året. Äldsta flickan bor fortfarande hemma, men arbetar och bidrar till husets inkomster på så sätt.
Birgit Pettersson:
– Min farfarsfar började vid kanalen när den öppnade på 1820 – talet. Far och farfar övertog yrket. Men bara jag och ingen av mina syskon har återvänt till kanalen. Det är klart att man får en speciell känsla för den när man är barnfödd med den. Det finns mycket att klaga på, främst lönerna och möjligheterna att ta ut en ordentlig semester. Det är botten att behöva upplåta huset till en vikarie om man vill fara bort. Men vi trivs här och det är viktigast. Vårt hus är moderniserat och vi vill behålla bostaden som en naturaförmån så länge lönen ligger så lågt. Folk i passerande båtar, som frågar oss vad vi tjänar, tror det är vecklön, när vi säger vad vi har i månaden.
Britt-Sofie, ingenjörsbostaden i Hajstorp
Jag heter Britt-Sofie och föddes på vårdagjämningen 1933. Mina föräldrar var Julia och Axel Olsson. Pappa föddes i Lund 1893 och gick senare på Tekniska Elementarskolan i Malmö, där han tog sin examen 1916. Ett par år var han sedan anställd hos Skånska Cementgjuteriet, och deltog då i ett flertal kraftstations- och vattenbyggnationer. År 1918 anställdes han i Kungliga Kanalkommissionen som utarbetade planer på eventuell ombyggnad av rikets inre vattenvägar. När kommissionen slutfört sitt uppdrag, fick pappa anställning som biträdande ingenjör i Göta Kanalbolag. I samband med en omorganisation år 1931 tillträdde han befattningen som kanalbyggmästare för kanalens västgötalinje, och fick då flytta in i ingenjörsbostaden i Hajstorp. Där hade tidigare överingenjör Nils Tersmeden bott, men när han blev utsedd till Trafikchef för Göta Kanal, fick han flytta till Motala. Under åren i Töreboda hade pappa träffat en flicka som han fattade tycke för. Hon hette Julia och hennes far Clas Hjellström var anställd vid järnvägen i Töreboda. Han bodde på Järnvägsgatan tillsammans med sin familj, bestående av hustrun Sofia och barnen Gustav, Gerda, Edit och Julia. Det fanns ännu en broder, men han drunknade i unga år i kanalen.
Mamma och pappa träffades mer och mer, och hon fick följa med på tur med hans motorcykel med sidovagn. De förlovade sig efter en tid, och gifte sig senare 1925 i Hova där mamma arbetade som piga i prästgården. Första åren som gifta bodde de i Haddeboda i utkanten av Töreboda men flyttade in i Hajstorp 1931. De blev då helt plötsligt hundägare, då de fick överta Tersmedens gamla Sankt Bernhardshund. Tersmeden tyckte den kunde få leva resten av sitt liv i sin vana omgivning. Efter ett år blev det ytterligare en familjemedlem då jag föddes. Jag fick aldrig några syskon utan fick växa upp själv i detta enormt stora slottsliknande hus. Mina mostrar Gerda och Edit, som förblev ogifta, fick flytta med till Hajstorp och fick var sina rum. Då det fanns 12 stycken plus kök och hall, så var det inga problem. Även min gamle morfar, som var änkeman, fick bo hos oss. Hans uppgift var att tillsammans med Tersmedens hund hålla ett vakande öga på mig. Även om jag var ett snällt barn, så var det ju inte långt att springa ut till kanalen alldeles utanför. Morfar dog 1935. Så liten jag var, glömmer jag aldrig när jag fick följa med ut till ett av uthusen, där han låg i sin kista i väntan på begravningen, och lägga en blomma på hans bår. Det var en underlig känsla att se en död person.
Detta stora hus som vi bodde i måste ju hållas varmt vintertid. Det var ved och koks som gällde. Veden var det inga problem att skaffa då vi hade hela skogen utanför. Morbror Gustav kom varje sommar till oss från Malmö och tillbringade mesta tiden på vedbacken med att såga lagom stora vedträn. Det tyckte han var roligt. Men hans största nöje var nog att fiska. Göta Kanalbolaget hade en båt som låg utanför huset. Den hette Vesta och användes till att dra pråmar på kanalen. Den var ganska stor och på den stod alltid min morbror när han fiskade. Han fick en hel del fisk, även ål och kräftor fanns det så det blev många fiskmiddagar sommartid.
Under huset fanns en vedkällare och dit kördes veden för att vara till hands när pannan skulle fyllas på. Det blev även ett par gånger på natten för att det inte skulle slockna. Visst var det mycket jobb för att hålla värmen, men några rum stängdes av vintertid. Sotningen skötte pappa oftast själv. Mamma tyckte inte om när han gick där uppe på taket så hon stod orolig nere på marken och kollade honom. Men det gick bra. Han hade aldrig problem med höga höjder.
Till vår stora tjänstebostad hörde naturligtvis en väldigt stor trädgård med en massa fruktträd, blomsterrabatter och stenpartier. Ett av dessa fanns utanför kontoret. Det såg ut som en rund ost, uppdelad i bitar med olika stenpartiväxter i varje bit. I mitten var en stenpelare med en blomkruka på toppen. På samma sida mot kanalen fanns även ett bigarråträd med underbara mörkröda bär. Där växte också världens godaste aprikosplommon. Eftersom det var så mycket trädgårdsarbete att sköta, så fick pappa anställa en dräng. Han hette Erik Moberg, och var väldigt snäll. Sin bostad fick han i en liten stuga på kökssidan mot skogen. Han var duktig på att spela dragspel, så jag fick ibland gå in och lyssna när han satt och spelade.
Det var inte bara blommor i rabatterna. Vi odlade även grönsaker och potatis. De landen låg intill kanalen, där vi kunde pumpa upp vatten i ett cementkar för bevattning. Pappa satte även upp ett växthus där han odlade tomater. Doften när man kom in där och fick äta av de solvarma tomaterna glömmer man aldrig. Det fanns också flera krusbärssorter, stora härliga bär som man sällan ser nu för tiden. Sedan fanns det hallonbuskar och vinbär, både svarta, röda och vita. Jordgubbsland fanns ju också och där norpade man en och annan gubbe. Pappa tillbringade varje ledig stund i trädgården och min moster Edit hjälpte också till. Min andra moster Gerda stod för mathållningen. Pappa brukade skoja om att vi var 47 stycken i maten. Det stämde ju faktiskt, om vi räknade med våra får, höns, kaniner, hund, katt och två gäss, Fanny och Kalle, döpta efter farbror och faster i Västerås. De fick ofta gå lösa, och gick då ut i skogen där det fanns två dammar, där de simmade omkring. Våra får gick också ute i skogen, och de höll verkligen rent och fint där. Men en bagge fick inte vara med. Han hade ett hiskeligt humör, och blev därför placerad i en stor bur på hjul. Sedan fick han gå och beta av våra gräsmattor. När gräset var uppätet så stångade han vidare.
För att kunna bevara alla frukter och grönsaker, så konserverades det en hel del. Det fanns ju inga frysar på den tiden. Då lades bären i glasburkar, och sedan hälldes en sockerlag över, sen på med gummiring och lock. Därefter staplades burkarna på varandra i en stor plåtbehållare. Den fylldes sedan med vatten och hamnade på vedspisen för uppvärmning. Efter en tid var konserverna klara för förvaring. Så placerades burkarna på hyllor i en stor källare utanför köket. Halva källaren var ämnad för potatis och grönsaker och skild med en vägg från andra halvan där diverse andra varor förvarades. En del äpplen skickades iväg för att bli äppelmust. De finaste lades i tidningspapper, och placerades på hyllor i en stor garderob i hallen. Där höll de sig fina länge.
Moster Edit ägnade mycket tid åt trädgården. Ibland cyklade hon in till torget i Töreboda fullastad med både blommor och frukt, och kunde då tjäna en liten slant. Sedan fanns det fina cypresser på baksidan av huset, och när det var någon begravning på gång i Töreboda så ringde trädgårdsmästaren och bad henne att komma med ett lass cypressblad som han använde till kransar. Även det gav ju en extra liten slant. Hon var också ofta ute i bygden och hjälpte till vid kalas och dylikt. Ett ställe som behövde extra mycket folk var prästgården i Fredsberg. Där bodde prosten Ahlsson och hans fru Hertha.
Moster Edit var duktig i trädgårdsarbete, och varje lördag tog hon fram en bred träkratta som hon gick i grusgångarna med. Särskilt noga var det vid kungastenen. Extra noga var det vid den årliga besiktningen av Göta Kanal, då många höga gubbar med Jacob Wallenberg i spetsen skulle se så allt var i sin ordning i Hajstorp. Då fick passagerarbåten ligga kvar vid slussen medan gubbarna spatserade runt. Lilla jag fick ibland vara med och hälsa, och då gällde det att niga riktigt fint. Fru Wallenberg följde ibland med på båtresan, och pappa fick i uppdrag att beställa ost vid ett mejeri i Norrkvarn till henne. Sedan fick han även sitta och underhålla henne på båtens däck medan karlarna satt i salongen och groggade. Men det hade han inget emot.
Eftersom vi hade får, så måste det ordnas mat till dem på vintern. Då fick pappa slå gräs med lie på en slänt vid kanalen. Då vi inte hade någon häst, så fick han spänna bilen framför höskrindan. Men det fungerade jättebra. Sedan lades höet in för förvaring i ett av uthusen bakom garaget, där pappa hade sin bil. Pappa hade bytt motorcykel mot bil då han måste åka runt en hel del, och kolla så allt fungerade vid kanalen. Då det var brist på bensin under krigsåren fick han montera på ett gengasaggregat så det tog lite tid innan han kom iväg ibland.
Något som jag minns från min barndom var när vi hade så kallade tvättdagar på Hajstorp. Då hade tvätten samlats ihop i korgsängar, och sommartid så kördes dessa på en gammal cykelkärra ner till tvättstugan, cirka 150 meter från huset. Det var en lång träbyggnad, uppdelad i ett antal rum. I ett rum låg tvättrummet, och i nästa var mangelboden. I tvättstugan fanns det en vedkamin med en stor gryta ovanpå. Där värmdes vattnet upp och slogs sedan över i träbaljor, där tvätten skrubbades ren med tvättbrädan. Ångan låg tät i luften och det luktade rent och gott. Jag brukade passa på att få ett härligt bad i en större träbalja. Sedan skulle tvätten sköljas och då bars den till kanalen. Där låg tvätterskorna på knä på en brygga, och sköljde ur tvätten. Sedan använde de klappträ till att få bort det mesta vattnet, och så återstod torkningen på tvättlinor i trädgården. Sedan skulle tvätten manglas. Då bars tvätten till mangelboden. Där stod en gammal mangel fylld med stora stenbumlingar, och där kördes lakan och örngott fram och tillbaka, rullade på stora rullar av ekträ. Till slut återstod det bara att krusa örngottsbanden med en speciell tång. Vintertid fick vi tvätta i badrummet. Där eldades det i en kopparklädd kamin med varmvattenberedare. Den värmdes även upp var gång vi skulle ta oss ett bad i badkaret. Sedan bars tvätten en trappa upp till vinden och hängdes upp på klädstreck. För mig var det alltid spännande att smita upp dit. Där fanns mycket kvar sedan Tersmedens tid och jag brukade kika in mellan spjälorna. En sak som jag tyckte var rolig att titta på var en stor gunghäst som Tersmedens pojke Kalle hade använt som barn. Det var en speciell doft som slog emot mig då jag öppnade dörren till vinden och den kan jag känna än i dag.
Som liten fick jag bo inne hos mamma och pappa på nedre våningen, men när jag blev större fick jag ett eget rum högre upp på baksidan in mot skogen. Det var väldigt spännande när jag på hösten öppnade fönstret på kvällen och härmade ugglorna utanför. Mamma hade fullt pyssel att sköta mig. Jag var nog lite bortskämd och snäll, men otroligt envis. Det senare resulterade i ett besök hos en professor i Lund då vi var och hälsade på farfar Nils Olsson, som hade hus där. Men professorn hittade inga större fel på mig, och tröstade mamma och pappa med att det bådade gott för framtiden.
Jag hade inte så många lekkamrater när jag växte upp, men bro- och slussvakten i Hajstorp, Sigurd Larsson, hade två flickor, Anna – Lisa och Ulla, och smeden Kvick hade en flicka, Anna – Stina, och dem lekte jag med ibland. Vintertid blev det mest sparkåkning på kanalen, och även skridskor prövade vi på. Anna – Lisa och Ulla flyttade sedan till Töreboda då deras pappa blev brovakt där. Men då fick jag ett par nya vänner som kom från Stockholm. De hette Anna – Greta och Ingrid och vistades på somrarna hos systrarna Anna och Ellen Kvick, som hade barnkoloni med en trädgård bakom smedjan i Hajstorp. De systrarna fick sedan stanna kvar hos systrarna Kvick, och började i småskolan i Riksberg samtidigt som jag.
Efter småskolan blev det flytt till mellanskolan i Fredsberg. Tredje och fjärde året gick vi i en röd träbyggnad som låg lite längre upp, och de sista två åren fick vi gå i högskolan, som var lite större och låg nedanför mellanskolan. Där var kantor Lyrvall lärare och nu fick jag lära mig spela piano. Det gick väl hjälpligt och lite mer än gubben Noa blev det väl. Vi hade fått en stor taffel till Hajstorp som jag fick spela på. Den blev placerad i vår stora matsal intill en vacker mörkgrön kakelugn. Många av mina kamrater från småskolan följdes sedan åt genom alla klasserna, och några ända fram till realexamen i Töreboda. En som jag särskilt kommer ihåg är Calle Carlsson. Han kom från ett fattigt småbrukarhem i Löfsäng utanför Töreboda, men gick i skola i Fredsberg. Hans mamma var ensam försörjande för familjen. Det var en lång och mager kille som hade en lite speciell röst, och var ganska tystlåten och lite blyg. Men han var väldigt duktig i skolan, och efter sexan började han i realskolan i Töreboda. Där hamnade även jag. Vi var fyra tonåringar som varje dag cyklade kanalbanken till skolan. Efter realen löste Calle privat på Hermods, och fick efter studenten hjälp att studera vidare till läkare. Som färdig sådan hamnade han Lillhagens sjukhus i Göteborg, och sedan som överläkare på Nordhemskliniken i samma stad. Sedan 1982 drev han Hälsovårdshemmet i Österäng. Jag hade fått lite mer kamrater nu när jag blev större och vi träffades ofta på kanalbron, och var ute och cyklade en del. På vintern åkte vi skidor och skridskor. Men jag var ganska strängt hållen, och mina två mostrar höll ett vakande öga över mig och såg till att jag kom hem i tid. Men ibland lurade jag dem allt..
Under de sista krigsåren 1944 – 45 fick vi en finsk flicka som hette Birgit Wulff till oss på Hajstorp. Hon var ett par år yngre än jag. Vi gjorde stora ansträngningar för att kunna prata med henne och köpte ett finskt lexikon. När hon sedan kom till oss, och vi skulle kommunicera så var hon helt stum. Till slut sa hon på klingande finsk dialekt; jag pratar bara svenska. Hon hade en bror som kom till Ymsjöholms gård, men jag tror inte att de träffades någon gång. Birgit reste sedan tillbaka till Finland och vi tappade kontakten.
Vi hade en hel del kalas och fester. Det var ofta vänner och bekanta från Töreboda som kom. Vid midsommar restes den klädda stången utanför kontoret, och sedan dansades det. När det var jul blev det också lite fest och varje år fick jag ha julgransplundring med mina kamrater och då var alltid moster Edit jultomte. Men mest spännande helgen var påsk. På påskafton så åkte äggen fort ner i magen för då skulle jag ut med kompisarna och skjuta påsksmällare. En gång var vi lite elaka och sköt utanför en äldre tant, med påföljd att hon kallade på fjärdingsman. Gissa om det blev fart på oss. Det vågade jag aldrig berätta om hemma.En annan trevlig helg var valborgsmässoafton. Då tändes en stor brasa på ett berg ett stycke från bron. Det brukade komma mycket folk dit, både unga och gamla och en kör sjöng vårsånger och någon höll tal och hälsade våren välkommen.
Under min tid i Hajstorp, så gick det många skutor och lastbåtar i kanalen. Fritidsbåtar förekom sällan. Sedan var det ju betydligt längre tid på året som kanalen var öppen. Tidigast öppnades den för säsongen år 1934 den 19 mars. Senast stängde den för säsongen år 1925 den 17 januari. Så det blev inte lång ledighet för sluss- och brovaktarna.Jag vill minnas att de under vinterperioden fick hjälpa till med arbetena på förrådet utanför kanalvillan. Där fanns det stora lokaler där det sågades och snickrades för fullt. Alltid var det någon slussport som behövde bytas ut och skulle göras färdig till kanalen öppnades för året. Ibland fick jag som liten följa med pappa in på förrådet för att se hur arbetet där gick till.
I ett utrymme av förrådet förvarades diverse grejer som ett lager för tillverkningen av upprustningen av kanalen och dylikt. Där fanns också en smal trapp upp till andra våningen, där en mängd gamla saker från byggandet av Göta Kanal fanns bevarade. Även från 100 – årsjubileet av Västra delen år 1922. Då kung Gustav V var på besök, fanns bevarade. Nils Tersmeden ville att de skulle röja bort en massa skräp innan han flyttade till Motala, så han började att kasta bort en hel del saker. Men min pappa tyckte det var synd och han lyckades gömma undan en hel del gamla verktyg och redskap. Samlingen kom att bestå inte mindre än 280 saker, och förvarades senare i ett gammal spannmålsmagasin i Sjötorp. Där tillbringade han åtskilliga timmar med att märka upp alla sakerna och skriva upp vad de hade använts till. Jag var själv med och hjälpte honom många gånger. Tyvärr så fick många turister och båtfolk låna nyckeln till magasinet, och då ingen hade någon koll på det hela så försvann många saker. Några saker räddades över till Motala där ett kanalmuseum planerades. Senare fick även Sjötorp ett museum som invigdes med pompa och ståt. Jag minns inte vilket år det var, men pappa levde fortfarande och bodde på Humlet i Mariestad. Han kände sig nog lite besviken när han läste om detta i Mariestadstidningen och inte fått veta något eller fått en inbjudan att vara med. Kanalen var ju hela hans liv.
Vi var också inne i kanalbolagets smedja där smeden Gottfrid Kvick stod i hettan framför ässjan och värmde upp järnet tills det glödde och sedan bankade det till vad det skulle bli. Gottfrid Kvick hade söndagsskola i sin bostad vid kanalen i Hajstorp. Dit hade det ju varit betydligt närmare att gå men jag fick gå till Fredsberg varje söndag. Men det mest spännande var när jag fick följa med och se på då dykaren Sjöberg, som även var brovakt i Gastorp, när han skulle gå ner i kanalen för att åtgärda något fel under vattnet. Det var en kuslig känsla när de till slut skruvade på hjälmen på dräkten, och han sänktes med de blytunga skorna ner i vattnet. Tänk om slangen, som pumpade in luft, inte skulle fungera eller gå av. Men det gick bra, och luftbubblorna steg upp. Det var många som tyckte det var spännande.
Ett stort folknöje vintertid var när det spelades bandy utanför kanalvillan. Hajstorps Sportklubb ( HSK ) låg bra till i serien och det mycket tack vare ”Torsö – Kal” som alla såg upp till. Inte minst vi tjejer beundrade honom väldigt. Det fanns ju inga hytter eller baracker där spelarna kunde byta om, så de fick oftast göra det ute i kylan. När de efter matchen skulle klä på sig så fattades det ibland lite kläder. Då hade vår hund Lova gått runt och plockat med sig några och sedan grävt ner i snön.När isen var tillräckligt tjock så skulle det sågas ut stora fyrkanter, som sedan kördes till förvaring i en ishässja bestående av sågspån. Där grävdes isblocken ner, för att sedan användas i ett så kallat isskåp. Isen placerades högst upp i ett fack, och sedan spred sig kylan ner i skåpet. Det fungerade bra och maten höll sig länge kall. Isen höll sig i flera månader bland sågspånen.Pappa gick verkligen in för sitt arbete vid kanalen, och år 1945 fick han mottaga Patriotiska Sällskapets medalj i guld av landshövding Hamilton i Motala för lång och trogen tjänst. Och då hade han ytterligare 15 år kvar av sin tid som kanalbyggmästare vid Göta Kanal.
Jag hade en fin uppväxttid och kommer aldrig glömma min barn – och uppväxttid i Hajstorp vid Göta Kanal.
Från Fredsbergs hembygdsförenings årskrönika 2004/05
Curt Andersson, brovakt Kungs Norrby
Jag är född 1903 i brovaktarbostaden i Töreboda, där min far var vaktare 1889-1922. Det var ett mångsidigt jobb att vara brovakt. Det var ju boställsjord till varje vaktställe, hos oss fanns det tre kor och en häst samt smådjur som skulle skötas. Bron skulle öppnas utan dröjsmål, det senare var det viktigaste så man fick börja tidigt att hjälpa till med det man kunde. Sommartid fick jag valla korna på kanalbankerna . Sedan hade kanalbolaget en kassörska, fröken Sundström, som bodde i ett hus mitt emot vaktstugan på andra sidan kanalen. Hon hade ofta brev som skulle till kanalkontoren i Hajstorp, Sjötorp och Vassbacken. De skulle gå på kanalpost. Hon kom in till oss med brevet och då måste man sticka iväg till nästa bro, så fick de fortsätta till nästa osv. Jag minns att jag kunde komma till Gastorp med ett brev, där vaktartanten var ensam hemma. Då sa hon;
”- Du är ju min pojk, Du är snäll och går till Lövsäng, här har du en bulle och ett par kakor. Jag ringer till mor Din, så hon vet var Du är.”
Det var ju inte vanligt att neka att göra en tjänst, så det var bara att fortsätta ett brohåll till. Det kunde hända att när jag kom hem så hade gumman Sundström varit inne med ett brev som skulle åt andra hållet, så då fick man skubba iväg till Rotkilen.
Mina syskon var 12 och 8 år äldre. De hade ju tidigare vallat kor och gått med kanalpost, men när jag gick i skolan hade dom satt sig i säkerhet. Far var för det mesta på arbete vid kanalen, han var träarbetare, byggde slussportar på vintern, vaktstugor och andra byggnader på sommaren. Han skötte också kanalens telefonlinjer. Jag var med far när han åkte efter kanalen. Jag skulle hålla hästen när han var inne i vaktstugorna och bytte batterier i telefonerna. Det var inte vanliga torrbatterier utan s k våtelement, glasburkar med kol, zink, salmiak och vatten. De var ganska känsliga de där elementen, men det påstods att far var skicklig att sköta de där grejerna så det fungerade för det mesta. Mor fick vara mycket ensam och sköta bron så gott det gick, och så var det för alla brovaktarhustrur som ingen just har ägnat en tanke. De hängde på gubbarna en medalj för att deras gummor skötte platsen i tillräckligt många år.
Vid Töreboda låg järnvägsbron och landsvägsbron rätt nära varandra och mellan dem fanns en lastbrygga. Nu var det så att mor hade nedsatt hörsel, därför hörde hon inte när ångbåtarna blåste. När nedgående båt fick vänta på broöppning vid järnvägen då kunde hon uträtta en del saker och emellanåt titta efter båten. Men när järnvägsbron öppnades då måste hon också ut och öppna sin bro, men då kunde det hända att båten lade till vid nämnda lastbrygga. Då fick hon sätta sig vid fönstret och stirra oavbrutet på båten. När båten blåste såg hon ångan som blåste ut ur munstycket. När jag gick hem från skolan och såg en båt vid bryggan, då visste jag att mor satt vid fönstret. Det slog aldrig fel. När jag kom hem kunde hon ostört ägna sig åt sina sysslor. Hon kanske hade satt en deg som jäst över alla bräddar medan hon tittade på båten.
Jag slutade skolan 1916. Då fick jag vara med när telefonlinjen byggdes om mellan Tåtorp och Sjötorp. Vi hade en pråm med stolpar och ledningstråd och verktyg som behövdes. Den halades med allt efter som arbetet fortskred. Ett lag gick före och bytte stolpar och lade ut tråd. En man kom efter och lade upp tråden och sträckte den. Honom fick jag vara med och passa, dra i spännlinan, smälta tenn till skarvarna. Det gjordes i en lödugn, som jag fick elda med gamla stolpar. Det var karlaktigt att få vara med där. Jag fick 2 kronor om dagen. Det var 10 timmars dag. Det blev lång arbetsväg ibland. Vi var framme i Sjötorp i november. Den sommaren hade far lejt en flicka som mor hade till hjälp. De år som far var kvar vid bron var jag mest hemma och var brovakt. Ibland kunde det bli något handräckningsjobb vid kanalen. Den första i varje månad var det avlöning. Då skulle kassörskan Sundström till kanalkontoret i Hajstorp. Det var överingenjör Djurberg som var chef då. Det tog nästan hela dagen i anspråk. Jag brukade vara hos kusken med jag väntade, så fick jag gå in och äta och dricka kaffe hos överingenjören. Far och mor flyttade 1921 till Halla i närheten av Tåtorp.
1923 började jag som skötare åt kanalens dykare och fungerade även som timmerman när det gällde reparationer av träkar som murar och kajer var byggda på. Vi arbetade både på östra och västra linjen. Vi kunde då ge oss iväg hastigt. Det kunde gälla en båt som blivit läck eller en dammlucka vid någon kraftstation som man ville ha hjälp med över en veckohelg. Det var inte så lätt med dykare då och namnet grodman var inte uppfunnet. Jag kamperade tillsammans med dykare Sjöberg till 1930, med undantag för värnpliktstiden och seglationssäsongen. 1928 skötte jag sluss och fyrar vid Tåtorp. Jag hade i min enfald sagt att brovakt var det sista jag skulle bli. Ändå blev det så. Det fanns inte så mycket att välja på under 20-30 talen.
Jag hade en gång tidigare vikarierat på en ångbåt några resor Göteborg-Vättern. Det var där jag träffade Julia, som var restauratris ombord. Vi gifte oss 1930 och flyttade till Kungs-Norrby bro på Borensbergs avdelning, östra linjen, där jag fått anställning som brovakt. Julia hade farit med kanalbåtarna i många år, så hon kunde ju kanalen hon också. Ja, så började det som det hade slutat nio år tidigare vid Töreboda, men någon kanalpost förekom inte nu, och vallade kor gjorde vi inte. Men kor hade vi, och vi var de sista av vaktarna som hade kor. Vår flicka Inga föddes och växte upp vid Kungs-Norrby och hon blev tidigt van vid att passa telefon och hjälpa till med jobb som förekom. Jag var för det mesta på något jobb vid kanalen. På vintrarna var det ofta strandskolning eller arbete i slussarna, mest vid Borenshult. Det var kylslagna arbetsplatser, särskilt då Borenshult när östan stod in från Boren. På sommaren fick vi planka broar, utföra en del husreparationer, rensa bigravar, spänta läckor i kanalbankarna, vi var lite allroundmän.
Den största sensationen som inträffat under min tid på östra linjen hände i april 1931 då Juno på sin första resa för året gick rätt igenom slussportarna vid Söderköping. Då blev det bråttom. Då fick man huvudstupa iväg. Det fanns reservportar i Motala, som fraktades dit, men de passade inte riktigt, utan måste ändras en del. Det kom an på att slussen i Söderköping hade byggts om en gång och då hade det blivit andra mått. Men på 9 dygn var det klart så att båtarna kom fram igen. De sista åtta åren skötte vi även bron vid Näs. Jag slutade min anställning vid kanalen 1969.
Alice Carlsson, Vassbacken
Alice Carlsson vid Vassbackens kanalbro är kvinnan som jobbar som en karl. Av Göta kanalbolags fyrtiotvå bro- och slussvakter är hon den enda kvinnan, som själv har ansvaret för en bro. Det ansvaret har hon haft sedan 1958 – då hon blev änka – och hon har hunnit göra tusentals broöppningar sedan dess, samtidigt som hon fostrat upp två söner, som nu är 22 och 17 år gamla.
Sedan år 1944 har Alice Carlsson bott vid bron och under den tiden har hon – medan hennes make levde – hunnit med att pröva på jordbruk vid sidan av broöppningsarbetet. Under flera år fanns både kor, hästar och kaniner i den ladugård, som ursprungligen hörde till hennes kanalvaktarestuga vid bron.År 1957 såldes alla djuren och kanalbolaget fick mot lönekompensation överta så väl ladugården som tillhörande åkermark. Det är inget hårt arbete Alice har att uträtta, men det kräver i gengäld en noggrann passning när kanalen är öppen för trafik. Det är den i regel från mitten av maj och till mitten av december, så sommarsemester är en oprövad upplevelse för Alice.Under semestersäsongen på sommaren får hon istället göra sina hårdaste arbetsdagar, för att släppa fram tusentals semesterfirare vid bron. Omkring 500 broöppningar är det normala för juli månad och båtarna kommer både bittida och sent. Omkring tio minuter tar varje broöppning och hon får springa åtskilliga steg för att fälla ned bommar över landsvägen vid Vassbacken och sätta bron i rullning upp mot land, för att sedan – när en båt passerat – föra tillbaka bron över kanalen och veva upp bommarna.
De lugnaste arbetsdagarna är under säsongens sista månader med endast ett par broöppningar för lastbåtar per dag, och på vintern får hon ta sin semester. Då kan hon koppla av och göra allt hon inte hunnit på sommaren. Resa bort eller baka bullar utan risk för att de skall brännas vid för en broöppnings skull. Fru Carlsson har fått många vidbrända bullar under årens lopp och hon har fått svettats många soliga dagar för att släppa fram solbadande semesterfirare på kanalen. Trots det skulle hon inte vilja byta bort sitt jobb. Hon stortrivs med sin kanalvaktarelott som ger henne – såväl som hennes fyrtioen yrkesbröder – inkomster till familjeförsörjningen.
Dykare Sjöberg, brovakt 1920 – 1953
Carl Herman Sjöberg, född i Grödinge församling, Stockholms län 9 juni 1889. Han började som dykare 1907, då som lärling vid Neptunbolaget, sedan tog han 1:a dykare- och maskinistexamen vid flottan 1909. Samma år var han med och skulle rädda fyra man ur ubåten ”Hajen” som låg på botten av Stora Värtan och på 44 meters djup. Då var han nere och fäste lyftkättingarna i öglorna och sedan kunde ubåten lyftas upp till ytan och de fyra ombord kunde räddas. När Sjöberg började dyka fanns ingen telefonförbindelse utan man hade bara luftslangen och linan och med hjälp av linan fick man ge tecken genom att rycka i den. Första gången som Sjöberg var i Västergötland var 1914 då han var med och gjorde vattenverksbrunnarna vid Lindholmen i Mariestad och drog vattenledningen under Tidanån.
1920 började han arbeta vid Göta kanalbolag som brovakt vid Gastorp men hans huvudsakliga uppgift blev att ombesörja alla förekommande dykningsarbeten. Medan han låg ute på anläggningsarbeten, kajbyggen och sådant fick hans hustru Tilda svara för brovaktsysslan. Med tiden fick de ett biträde som hjälpte till med bron. Förutom olika dykarjobb för kanalbolaget arbetade han även åt vägförvaltningen, då med broundersökningar och reparationer. Han hjälpte även Televerket och var med då man lade ner koaxidkabeln från Norrköping till Jönköping 1948. Den drogs fram över vattendrag och sjöar, bl.a. över sjön Roxen. Kabeln skulle ner till ett visst djup och om det var sand, grus eller dy så räckte det med att blåsa undan det med tryckvatten. I annat fall fick man ta till spade, korp eller hacka. Största djupet där var 12-14 meter.
Det var ett hårt arbete och det krävdes goda kroppskrafter och järnhälsa för att stå ut. Dykardräkten och allt som hörde till vägde 100 kg men när man väl kom ner i vattnet blev det en väldig viktminskning. Dykardräkten bestod av gummiimpregnerad twills. Kylan i vattnet var besvärlig och många dykare drabbades av reumatism. Vättern var en kall sjö och där bärgade han flera B 17 plan, ett av planen låg på 30 meters djup. Då krävdes dubbla lager underkläder och ylletröjor, ändå var det påfrestande för hälsan och kroppen. Sommartid arbetade han oftast utan handskar och skulle man göra en noggrann undersökning var man tvungen att arbeta utan handskar oavsett hur kallt det var i vattnet. Ett annat problem var sikten. Den varierade väldigt beroende på vilka djup man arbetade på.
I kanalen där vattnet är grumligt blev det svart omkring honom nästan med detsamma. Då gällde det att först sätta sig in i arbetet noga hur saker och ting var konstruerade och veta var de fanns. Ett par gånger hände det att luftslangen genom olyckshändelse blev avhuggen. Men man klarade sig bra ändå, det fanns ett visst mottryck och en säkerhetsventil och luften som fanns i dräkten kunde räcka 10-15 minuter. Under första världskriget var Herman Sjöberg mobiliserad och tjänstgjorde bl.a. som minfiskare. Genom flygspaning hade man någorlunda lokaliserat minorna och sen fick dykarna gå ner till botten och klippa vajern som höll minan vid bottenplattan.