MIN SLÄKT VID KANALEN

Till största delen var det nog morfar som väckte mitt intresse för kanalen. Tänk så många gånger jag suttit och hört honom berätta om kanalen, båtarna, smedjan och sjätte slussen.

Sjätte slussen, där han föddes och där han också var slussvakt. Där är även min mamma född. Han berättade gärna om kanalen så även hans barn har fått höra en hel del, men de lyssnade kanske inte lika intresserat som vad jag gjorde. Dessutom växte de ju själva upp vid kanalen och fick sina egna minnen.

Men tänk om jag fick en dag till att lyssna på dig, morfar, det var så mycket du berättade som jag inte kan minnas. För hur många gånger man än hör något så lägger man det inte på minnet ordentligt. Man tänker att det där får jag höra igen eller att jag kan fråga om det senare. Men så en dag finns det ingen där att fråga. Det är nog ett av människans största svagheter, att inte lyssna tillräckligt noga.

Men en dag till, det skulle vara fint att få.

Både med farmor, farfar, mormor och morfar har jag haft bra kontakt med. Dom kom ofta hem till oss och jag var ofta där. Men morfar och jag, vi fann nog varann på ett speciellt sätt. Vi fick kanalen som ett gemensamt intresse tidigt. Jag fick aldrig uppleva den tiden då morfar arbetade vid kanalen, då var jag så liten så det har jag inga minnen ifrån. Mina egna första minnen från kanalen blir då mormor och morfar hyrde en liten stuga i Sjötorp, den låg alldeles bakom inspektorsbostaden i Sjötorp och ägdes av kanalbolaget. Här var jag på somrarna. Ibland fick jag skjuts ner till Sjötorp eller så åkte jag buss. Varje torsdag när det var torgdag i Töreboda kom bussen från Sjötorp. När den gick åter så åkte jag med. Om jag fick skjuts ner till Sjötorp så blev det bussen hem. Jag brukade stanna där ett par dagar eller en vecka. Hos mormor och morfar hände inte så mycket spännande. Vi spelade en del spel, loppspel minns jag mest. Jag hjälpte till att vattna i trädgårdslandet men mest satt man nog och pratade. Vi sjöng också mycket, morfar gillade att sjunga. Oftast var det religösa sånger. Han hade en bra sångröst. Någon tv fanns inte. Ibland snickrade jag båtar. Vi var också ute och gick mycket. Om mormor var med då gick vi runt i samhället, vi brukade gå till en lekpark som låg i närheten av kyrkan. Om det bara var jag och morfar som var ute och gick, då blev det en tur ner till slussen. Men först gick vi till inspektorsbostaden där kanalingenjören Erik Norling bodde. 

Jag har inget direkt minne av honom men hans fru, Hilkka minns jag väl. Där fick vi alltid kaffe så det var ett bra ställe att besöka. De hade två stora hundar varav den ena var ganska så aggressiv och hade munkorg. Men när vi kom hem till dom då hade den ingen munkorg och där var den alltid så snäll. Ibland fick jag någon present av Hilkka eller så fick jag en burk med hjortronsylt som hon gjort.

När det blev födelsedagskalas eller när vi firade jul, då blev det mycket prat om kanalen. Både min pappa och farfar hade ju arbetet vid kanalen, var det kalas hos mormor och morfar då brukade även några bekanta till dom komma som hette Eklind. Arne Eklind hade varit slussvakt vid Hajstorp övre under några år då mormor och morfar bodde i Hajstorp. 

Min morfar hade grönstarr och tog ögondroppar mot detta. Flaskan hade han i kylskåpet. När det var dags att ta dropparna så följde jag efter. Vi blev sedan sittandes ensamma i köket en stund och då berättade han om sin uppväxt, båtar och händelser han varit med om. Jag tyckte det var väldigt spännande och han berättade med sån inlevelse och han skrattade så gott åt saker som han då mindes. Efter ett tag gick vi tillbaka in till de andra. Det skulle bli många såna pratstunder i köket. 

Ibland om jag var ute och cyklade så stannade jag till hos dom. Då fick jag kaffe och så pratade vi igen. När jag började högstadiet så gick jag till dom på lunchrasten eller när jag hade någon håltimme. Det var roligare att sitta där och lyssna på morfar än att sitta i en korridor. Efter ett tag köpte jag en liten fickbandspelare för jag tänkte spela in våra pratstunder. Men det blev aldrig så. Morfar fick en hjärnblödning och blev förlamad på höger sida och förlorade talförmågan. Hur mycket jag än försökt att lägga på minnet så har jag misslyckats. Du berättade om ditt liv, din uppväxt, jag lyssnade intresserat men förstod aldrig vad jag skulle göra med allt som du sa. Jag var ännu alldeles för ung. Men du öppnade en dörr, eller ska man säga en slussport, för ett intresse som gett mig så mycket ändå. Framför allt så minns jag dig så oerhört väl, för när jag vistas vid kanalen, då tänker jag på dig, då hör jag dig.

Då är du med mig.

Du och alla dom andra.

Sjätte slussen

Om du någon gång besökt Sjötorp sjätte sluss, (Sjötorp 6), så finns där ett äldre hus byggt i sten, likadana som använts i slussarna. Det är den gamla slussvaktarbostaden. Så såg många av husen ut i början av 1800-talet. Huset är från 1829 då den förste slussvakten Johannes Andersson flyttade in. Han skötte även Sjötorp 4-5 sluss fram till 1857. Efter det byggdes en vaktbostad vid Sjötorp 4-5 sluss och denna byggdes i trä.

Vid Sjötorp 2-3 sluss fanns också en bostad byggd av sten 1825. En ny bostad i trä byggdes 1906.

Några av husen hade puts på utsidan, på äldre fotografier kan man se det på både huset vid Sjötorp 2-3 och vid Godhögen. Men att husen vid Löfsäng och Sjötorp 6 skulle haft någon puts har jag inte sett bevis för. Det har heller aldrig morfar berättat något om. Väggarna på insidan såg likadana ut som på utsidan. När dom nya husen var färdiga så revs dom gamla men vid Sjötorp 6 blev huset kvar och kom då att användas som smedja. Vid en renovering på 1990-talet putsade man väggarna i det ena rummet.

Rätt eller fel?

Hur var det att växa upp i ett sådant hus? Det borde ha luktat likadant som i en jordkällare. Syskonen Anna, Karin, Viola och Ingegerd Nilsson som växte upp vid Sjötorp 7-8 sluss berättade hur dom tyckte det var otäckt att hälsa på sin mormor och morfar i detta stenhus och ville aldrig sova över där. Det var så mörkt och luktade så konstigt. Deras mormor och morfar var min morfars föräldrar, Oskar och Amanda Bergkvist och flyttade till Sjötorp 6 sluss 1903.

Vid en kanalbesiktning 1902 var både Boningshus och ladugårdsbyggnad utan anmärkning. Men några år senare, 1908 kan man läsa att ”Boningshus af gråsten gammalt otidsenligt och bör sinom tid ersättas med ny byggnad. En väggventil anbringas i kammaren”.

Den 28 februari 1909 föddes min morfar, Karl Oskar Valentin Bergkvist och detta hus skulle vara hans hem i tolv år. Först 1921 fick dom en ny bostad. När han talade om ”sjätte slussen” så var det ”stenkåken” han menade. Huset hade en alldeles speciell betydelse för honom. Varför vet jag inte, men kanske får man en extra känsla för sitt barndomshem även om det var en kall och fuktig ”stenkåk”. Han berättade hur det rann fukt utmed väggarna och att man hade tidningspapper på väggarna som skulle dra åt sig den värsta fukten. På vintern var det is och rimfrost. På vintern sov alla i rummet men på sommaren sov barnen uppe på vinden.

Lungsjukdomen TBC var vanlig under den här tiden och växte man dessutom upp i en sån här bostad så slapp ingen undan. Min morfar hade åtta syskon varav sex stycken dog i denna sjukdom.

Erik 1895-1898.  Herman 1896-1897. Margareta 1899-1907.  Herbert 1904-1932.  Algot 1906-1928. Elin 1914-1938. Dom tre som överlevde blev över 80 år. Edit född 27 november 1891, Stockholm. Död 8 december 1976, Hova. Frideborg född 4 augusti 1893, Lyrestad. Död 3 maj 1975, Lyrestad.

Oskar och Amanda, framför på slussen sitter Karl. Dom andra är släktingar från Jönköping, familjen Bergman.

Morfar gick sex år i skolan. Den 1 september 1918 började han i Sjötorps folkskola och ”har genomgått till och med 6: e klassens lärokurs och avgår, efter med honom jämlikt § 47 av folkskolestadgan anställd avgångsprövning, denna dag från folkskolans 6:e klass.”

I kristendomskunskap och modersmålet skrivning och språklära hade han ”Med beröm godkänt”. Läsning och muntlig framställan ”Med nöje godkänd” och välskrivning ”godkänd”. I räkning och geometri, geografi, naturkunnighet och historia fick han ”Med beröm godkänd”. I hembygdskunskap finns inget noterat men i trädgårdsskötsel har han fått godkänt. Teckning ”Med nöje godkänd” och slöjd ”Med beröm godkänd”. I ämnena sång, gymnastik med lek och idrott ”Godkänd”.

”...och har under denna tid han tillbragt i skolan, ådagalagt Mycket god flit och Mycket gott uppförande”.

Sjötorps folkskola den 30 juni 1922. Godkännes av skolrådets ordförande Karl Rosander och lärare Lindgren.

Som liten har man många drömmar om vad man vill bli när man blir stor. Jag frågade morfar vad han hade för drömmar som liten och han sa att han ville jobba vid Televerket. Efter skolan jobbade morfar några år vid sågen i Sjötorp. Det fanns två stora arbetsgivare i Sjötorp, Groth och Göta kanalbolag. Groth ägde en såg och ett varv i Sjötorp och där var det många som fick arbete.

Morfars föräldrar var Oskar och Amanda. De hade lärt känna varandra i Stockholm. 1890 bodde Oskar hos sin halvbror Johan och där bodde också Amanda. Vid årsskiftet 1891-92 flyttade de till Sjötorp och hyrde en bostad av smeden Magnusson. Den 6 juni 1892 gifter sig Oskar och Amanda.

Amanda är född 27 september 1868 i Undenäs. Om henne vet jag inte så mycket men det sägs att hon ska ha varit väldigt snäll. Under en tid då det var stor arbetslöshet och många arbetslösa gick utefter kanalen då dom sökte nya jobb och även bad om hjälp så ska hon ha stått och lagat pannkakor som hon sedan gav till dom som passerade. Hennes egen familj fick vänta länge innan det fanns någon mat för dom den dagen.

Något som hon aldrig kunde förlåta sig själv för och som hon alltid sörjde över var då Margareta låg väldigt sjuk. På kvällen önskade hon att få några ägg. Amanda lovade att hon skulle få ägg nästa morgon, men på morgonen var Margareta död. Detta ska Amanda ha tagit väldigt hårt att hon inte skaffade fram ägg fast det var sent på kvällen.

Amanda dog den 9 september 1942, hon bodde en tid på ålderdomshemmet i Lyrestad. På ålderdomshemmet bodde dom flera i varje rum. En som bodde där hade nyss kommit hem från Amerika där hon drabbats av en svår sjukdom. Hon smittade Amanda och en som arbetade på ålderdomshemmet.

Samma dag som Amanda begravdes så döptes min mamma.

När Oskar slutat vid kanalen 1936 så flyttade dom till Herlingstorp. Efter att han blivit ensam flyttade han tillbaka till slussen och bodde då hos min mormor och morfar. Enligt mormor var han ganska bestämd och krävande. Satt med sitt fickur och tittade på klockan och skulle ha mat på bestämda tider. Att hon hade barn, hushåll och djur att passa brydde han sig inte något om. Hon skulle också passa kanaltelefonen och fick sedan meddela morfar om att det var båtar på väg. Morfar var för det mesta i smedjan på andra sidan kanalen.

Till slut bestämde sig Oskar för att flytta till ålderdomshemmet i Lyrestad men då hans dotter Edit fick reda på det så ringde hon och meddelade att det inte skulle bli något av med det. Hon hade fostrat tio barn och hon kunde allt ta hand om sin far också. Så Oskar flyttade då till åttonde slussen men efter en tid så flyttade han till Ålderdomshemmet.

En rolig berättelse jag hört om Oskar var då han tog tåget från Lyrestad till Gårdsjö. När tåget gjorde ett uppehåll i Hova gick han av för att köpa snus. När han kom tillbaka hade tåget gått. Han förstod inte varför dom inte hade väntat på honom, han tyckte att dom borde ha sett att han gick av tåget.

Oskar föddes den 26 december 1870. Han dog den 8 juli 1956

Karin Vilhelmina Spångberg

Karin Vilhelmina Spångberg, det är min mormor. Hon är född i Fröåkra, Lyrestad 26 juni 1915. Hon hade fyra syskon, Ella född 5 april 1913 död 19 december 2013. Lennart, född 26 november 1917 död 2002. Bertil, född 9 juni 1920 död 12 oktober 2004. Karl, född 1923. Han dog efter några månader.

Föräldrar var Karl och Ester Spångberg. Karl var lantbrukare och skomakare.

Mormor började i skolan den förste augusti 1923 men gick endast fem år då hon hade väldigt lätt för sig i skolan. Hemma hjälpte hon sina bröder med läxläsning. Den 18 juni 1928 slutade hon skolan.  I kristendomskunskap, välskrivning, historia hade hon ”Med nöje godkänd,” och i ämnena Modersmålet tal och läsövningar samt skrivning och språklära, geografi, naturkunnighet, teckning och slöjd ”Med beröm godkänd.” I sång och gymnastik med lek och idrott ”Godkänd”.

”Under sin tid har Karin Vilhelmina Spångberg ådagalagt Mycket gott uppförande och Mycket god flit.

Lyrestad den 18 juni 1928”.

Efter skolan arbetade hon en tid hos en slaktare i Lyrestad och arbetade med att både slakta och sköta hushållet.

Hennes syster Ella berättade hur min mormor träffade morfar. Det var på Höglunda Folkets Park där morfar spelade ibland. Han var med i en liten orkester som dom kallade för Sjötorpstrion, han spelade fiol. Ella var avundsjuk på mormor för hon tyckte att morfar var stilig och han kunde dessutom spela ett instrument.

Den 14 mars 1936 övertog min morfar slussen och samma år, den 23 juni gifter han sig med min mormor Karin.

”Härmed återsändes det ena exemplaret av kontraktet med K. Bergkvist sluss 6 Sjötorp, vederbörligen underskrivet. Avgående slussvakt O. Bergkvists adress blir efter den 14 mars Härlingstorp, Sjötorp. Slussvaktarna vid sluss 6 samt 7-8 betalar nu vardera 25 kr årligen till Kanalbolaget för sitt elektriska ljus vilket ju kommer på bolagets ljusräkningar. Nu har energipriset å elektricitet sänkts från 35 till 30 öre per kwt.  och fråga vaktarna nu huruvida de därför kunna få sänkt avgiften i proportion därtill d.v.s. till 21:50 kr per år”.

Morfar hade en årslön på 3080 kronor men där den kontanta årslönen var 2845, resten var naturaförmåner. Bostaden värderades till 75 kronor, jordbruket till 40 kronor och veden till 120 kronor. Lönen betaldes ut med 237 kronor i månaden.  Han fick också 550 kronor till biträdeshjälp. Om det var mycket att göra vid slussen eller om han blev sjuk, kunde vakten anställa en vikarie, biträde.  Man hade också dräng, i de flesta fallen var det någon ur familjen eller någon släkting. Mormor och morfar hade en dräng som hette Lennart Spångberg, han var bror till mormor. Han hade 40 kronor i månaden plus maten. Vid övertagandet av slussen skulle morfar betala 25 kronor till sin far för höstplöjning och rågsådd.

Två år efter att dom tagit över sjätte slussen föds sonen Börje, 18 augusti 1938. Den 27 juli 1942 föds Birgitta, som är min mamma.

Extrainkomster var alltid välkomna.  Vid en del slussar eller broar tillverkade man friholtar som hängde utmed fartygens skrovsidor för att skydda båtarna i de trånga slussarna och genom broarna. Vid sidan om slussen hade morfar dels jordbruket att sköta samt smedjan. Han gjorde smidesarbeten både till kanalbolaget men även till båtarna. Han påstods göra väldigt fina drevjärn. En som köpte drevjärn var Helge Källson i Lidköping. På kvällarna satt mamma och morfar i köket med smärgelduk och putsade drevjärnen riktigt blanka och fina. Mamma var ofta med ute i smedjan, den gamla smedjan hade en bälg som man fick dra för hand. Det gillade hon att göra. När smedjan flyttades till den gamla bostaden monterade man in en elektrisk fläkt.

1945 regnade skörden bort och morfar begärde ersättning hos slussinspektor Låftman i Sjötorp som skrev brev till överingenjören Nils Tersmeden i Motala.

Till Öfveringeniören.

Härmed har jag äran meddela att under den svåra nederbörden i början af denna månad ( 60 mm f.r.o.m. den 1 t.o.m. den 3 maj ) bäcken svämmade öfver sina bräddar ofvanför 6 slussen samt tog sig ny fåra öfver därvarande slussvaktares lönejord, som nu är förvandlad till en stor sjö. Enär slussvaktare Bergkvist en vecka tidigare verkställt sådd så är nu hans arbete och kostnader spolierade.

Enligt Bergkvists uppgift har hans kostnader för sådden utgjort:

                                      S:a kr 309:40

Någon ny sådd kan antagligen ej komma ifråga emedan åkern är så godt som bottenlös och af det skälet att utsädesspannmål ej längre står att uppbringa. Bergkvist anser sig bli nödsakad att sälja sina två kor till hösten, hvarför hans belägenhet är prekär. Med anledning häraf får jag föreslå att han måtte tilldelas kontant ersättning för lidna skador.

Sjötorp den 7 maj 1945.

Kurt Låftman.

Göta kanalbolag Huvudkontoret  Motala

Beträffande skador vid sluss 6 Sjötorp.

Med återställande av brev av den 7 maj i år från inspektor Låftman i Sjötorp angående ersättning till slussvakt K. Bergkvist sluss 6 för skador å årets gröda till följd av översvämning av östra bigraven, får jag efter att ha undersökt saken lämna följande ersättningsförslag. Nu sedan resultatet av årets skörd är klart har de verkliga skadorna tillföljd av översvämningen i våras kunnat fastställas. De fördela sig sålunda:

Gräsvall i sådd första årsvall 125 kg. klöverfrö a 4 :-     5:- Havreåker kostnad för utkörning av gödsel beräknad del 12 :- Beräknad skördeminskning 350 kg havre a 0.18    63:- Beräknad skördeminskning av 1500 kg havrehalm a 0.02.     30:- Kostnad för hemkörning av ny halm. 15:-

Summa 125:-

Med detta skadebelopp har Bergkvist förklarat sig nöjd. Någon ny trumfåra tog sig ej bäcken endast en obetydlig genomskärning uppstod å en skyddsvall. Eksells lag skall vid tillfälle få laga vallen.

Hajstorp den 8 september 1945.

A. Olsson

Min mamma som är född vid sjätte slussen har bara vaga minnen av lagården. Hon var nog inte med där så många gånger, det var smedjan som var mer intressant. Men ett minne har hon från lagården och det var en vinter då två fångar rymde från Mariestad och när mormor skulle gå och mjölka så vågade mamma inte vara kvar i huset utan följde med. Det hade gått ut en varning på kanaltelefonen att dom skulle kunna dyka upp vid Sjötorp och just vid Sjätte slussen sågs en man komma gåendes över porten och så smet han vidare in i skogen. Han fortsatte fram till en liten stuga där en släkting till Abraham vid åttonde bodde, just vid det här tillfället var Abrahams dotter Anna där.

Rymlingen knackade på dörren och frågade efter en telefon men dom förklarade att det fanns ingen telefon här. Han frågade då om han kunde få ett glas vatten. Men tanten hon bjöd honom in i köket och satte på kaffet och dukade fram smörgåsar och under tiden smet Anna ut via en annan dörr och bort till en granne som hade telefon och där larmade hon polisen. Sen sprang hon tillbaka. I köket dracks det kaffe och de åt smörgåsar och det blev påtår. Och efter en stund så stod polisen bakom ryggen på honom och äventyret var över.

Vid Rogstorps kanalbro höll man på med reparation. Morfar var där och gjorde en del arbeten under bron då dom hörde någon gå över bron med grova kängor. Dom tittade efter vem det kunde vara och signalementet som dom hade fått stämde bra så man gick in i vaktarbostaden och larmade polisen. Innan dagen var slut satt dom båda åter i fängelset i Mariestad.

Vid Sjötorp 6 sluss ligger vaktbostaden och uthusen på ena sidan om slussen medan lagården och smedjan låg på den andra. Vid höstbesiktningen den 18-19 oktober 1948 där Trafikchefen överingenjören Nils Tersmeden, kanalbyggmästare Axel Olsson, skogsförvaltare Nils Beckman samt slussinspektor Kurt Låftman från Sjötorp var närvarande, önskade morfar att ”smedja skulle anordnas i gamla vaktbostaden, enär smedjan å norra sidan om kanalen låg obekvämt till, bl.a. därigenom att väg saknades till smedjan.” Kanalbyggmästaren beordrades inkomma med förslag, varefter beslut skulle fattas i ärendet.

Förslaget bestod av framdragning av en 400 meter lång elledning från Fiskalösen till sluss 6 till en kostnad av 236 kronor, anskaffande och uppsättning av en kraftmätare, ljusmätare för 48 kronor, elektrisk ledning inomhus i blivande smedjan för 50 kronor. Rivning av gamla skorstensmuren i gamla bostaden, rivningsmassorna används till fyllnad av källaren under stora rummet. Detta arbete beräknades kosta 60 kronor. Murning av smideshärd och läggning av lergolv, 90 kronor, en smidesfläkt från Hajstorps förråd 100 kronor, montering av plåthuv och plåtskorsten över härden, 55 kronor, elektriskt ljus i smedjan 43 kronor.

Morfar hade lovat att utan ersättning hjälpa till vid allt arbete med smedjans anordnande i gamla vaktbostaden. Sedan skulle man sälja den gamla smedjan och räknade med att få 200 kronor för den och 50 kronor för takteglet. Den gamla smedjan revs 1950

1951-52 råder det ett missnöje vid kanalen, det är många som slutar. En del klagar över att de aldrig är fria, får inte sova. Min morfar slutar som slussvakt 1951, anledningen till att han lämnar kanalbolaget har jag aldrig fått höra. Samma år slutar slussvakten vid sjösslussen, Nils Modig, Abraham Nilsson Sjötorp 7-8, Yngve Jansson Norrkvarn nedre, Tore Karlsson Hajstorp övre samt brovakten vid Rogstorp, Tage Karlsson. Abraham slutar med pension men hann aldrig flytta från åttonde slussen, han dog 1951.

Mellan åren 1951-53 arbetar morfar i sågen i Älgarås. Även mormor har ett arbete i Älgarås och hela familjen trivs bra där. På den tiden var Älgarås ett väldigt fint samhälle, många industrier och många affärer av olika slag. Allt som behövdes fanns där.

1953 slutar smeden Gottfrid Qvick och tjänsten som smed vid kanalbolagets smedja i Hajstorp är ledig. Kanalingenjör Axel Olsson i Hajstorp åker då till morfar med ett erbjudande om att få börja som smed vid kanalbolaget. Jag tror inte att det behövdes någon större övertalning för att få honom att åter börja vid kanalen. Nu får han äntligen jobba med det som han alltid velat. Kanalbolaget hade en del utlagt till andra verkstäder, bland annat hos Kramers i Fredsberg. Nu tog man tillbaka mycket av dem till smedjan i Hajstorp. 

Göta Kanalbolag

Huvudkontoret 

Motala

Smeden Karl Bergkvist, som sedan hösten 1953 varit anställd vid bolaget som reservvakt, smed och svetsare äger en ny snabborrmaskin med elektrisk motor vilken han satt upp i kanalbolagets verkstad här och utan kostnad låtit den vara i bruk allt sedan Bergkvist kom dit. Då den visat sig nästan oumbärlig och vi högst ogärna vilja bli av med den och då Bergkvist fått erbjudande om att sälja den till en verkstad i Hova för 450:- kr, vilket är mycket billigt, vill jag fråga huruvida ej kanalbolaget lika gärna kan förvärva den för samma pris. 

Den borrmaskinen vi ha i verkstaden är mycket gammal och försliten och dessutom fast till sitt läge då den drives från transmission i taket medelst remdrift. Bergkvist borrmaskin är flyttbar och kunna vi ställa den utanför verkstaden vid borrning av långa järn och balkar.

Vi ha ett elektriskt svetsverk i smedjan, som vi köpt från slussvakt Eriksson i Sjötorp och som visat sig vara väl använda pengar. Det är dyrbart att svetsa på verkstad och vi svetsa nu alla T och L järn till reservslussportsbyggena och de nya portarna till Bråttom. Nu har Eriksson ett begagnat och något större svetsverk som han kan sätta i stånd och sälja lika billigt som det vi erhållit / eller c:a 800:- kr / och vill Sohlgren förvärva detta. Han sade sig då ämna förflytta nuvarande vakt vid Venneberga till Norsholm och sedan skaffa en ny vakt vid Venneberga, som kan svetsa.

Hajstorp, Töreboda den 6/3 1954

A. Olsson

Ingenjör A. Olsson

Hajstorp

Töreboda

Med anledning av Eder skrivelse den 6 dennes meddelas, att jag medger att Bergkvists borrmaskin inköpes till ett pris av 450:- kr.

Beträffande slussvakt Erikssons svetsverk var god sätt Eder i förbindelse med ingenjör Sohlgren. Vi få nu en ny brovakt vid Venneberga, som är svetskunnig.

Bo Klint

Driftledare

Smedsbostaden i Hajstorp ligger alldeles intill magasinet. En grusväg finns fram till magasinet. När morfar bodde här så krattades hela vägen varje lördag. Att köra fram till magasinet med bil var strängt förbjudet, inte ens televerket som hade sina saker i magasinet fick göra det. Det var inte kanalbolaget som förbjöd utan morfar. En gång körde en lantbrukare fram  på planen med en gödselspridare som han skulle göra rent. Han åkte kvickt undan och körde till motsatt sida till smedjan och den nedfart som finns ner i kanalen som på den tiden användes för att dra upp kanalbolagets pråmar på en slip. Inte heller där fick han vara för morfar. I fortsättningen gjorde de rent sina redskap vid Riksberg där de även hämtade vatten. Hela området tillhör kanalbolaget och dit hörde även morfar. Han betraktade hela kanalen som sitt. Man skulle vara aktsam om kanalen och dess tillhörigheter och man fick på inga villkor kasta sten i kanalen. Här gjordes ingen skillnad på vem det var, det fick även barnbarnen lära sig. Ibland kanske att han höjde rösten och då lyssnade man. Det fina med morfar, som jag hört från andra, han var inte långsint. Han sa ifrån en gång, det räckte. Jag försöker att komma på om jag någon gång fått en tillsägelse av morfar men såvitt jag kan minnas så har jag inte det.

Min mammas morfar var skomakare och bodde i Fröåkra i Lyrestad där han hade en liten verkstad. Besättningarna på oljebåtarna dom fick sina stövlar lagade hos honom då han pliggade stövlarna med träpligg. Dom fick inte ha spik i sina stövlar då det kunde bli en gnista ombord. Dom lämnade sina stövlar hos min mormor och morfar i Hajstorp och sedan cyklade mamma till Fröåkra där hennes morfar började pligga stövlarna. Hon satt med honom i hans verkstad hela tiden då han arbetade. När han sedan var färdig cyklade hon hem igen och nästa resa som båtarna gjorde så fick dom sina stövlar.

Som tack för jobbet så bjöds mammas morfar varje år på en resa på kanalen och Vättern vilket han uppskattade väldigt mycket.

Att smida är en konst, det är ett tungt yrke. Det var grova smiden som gjordes i Hajstorp. Alla beslag, bultar, spik m.m som skulle vara på en slussport tillverkades vid smedjan i Hajstorp. Dessutom tillverkades mycket nytt till alla broar i den lilla verkstaden. Det ser inte mycket ut för världen men maskinerna fungerade och såg även till att kanalen fortsatte att fungera. En smed måste också kunna härda. Inte långt från Hajstorp fanns ännu en smedja. Där gjordes mycket jobb åt Vägverket, bland annat fina järnspett. Problemet var bara att smeden där inte lyckades härda spetten riktigt. Så när det var dags att härda järnspetten åkte han med dem till Hajstorp.

1955 började min pappa att arbeta vid Göta kanal som reparatör och kom då att jobba mycket i smedjan. De skulle arbeta tillsammans till december 1963 då pappa slutade vid kanalen.

När morfar fick i pension så flyttade de från Hajstorp till Töreboda. De behövde egentligen inte flytta från Hajstorp för det skulle inte komma någon ny smed som behövde bo i smedsbostaden. Men mormor tyckte att de skulle flytta. 

När de hade kommit till Hajstorp var det några som hade uttryckt att de körde bort Qvick. Men sådan var ju villkoren, det var tjänstebostäder. Därför ville hon att rätt skulle vara rätt. Och eftersom smedjan var  igång några år efter att morfar slutat så hade han nog aldrig kunnat hållit sig därifrån ändå.

Bilden är tagen på morfars 80-års dag, 28 februari 1989. Morfar dog den 21 november 1991. (82 år) Mormor dog den 3 december 1991. (76 år)

Österlund

Lars Österlund är min farfar och han började vid Göta kanal 1954. Han var född den 6 juni 1912 i Hjälstad. Han hade två yngre bröder, Erik och Åke. Erik född 23/11 1916 död 20/11 1979 Åke född 26/2 1919 död 10/4 1996. Föräldrar var Karl och Alexandra.

Alexandra var född i en skomakarstuga i Hjällstads församling i Moholm den 17/2 1888 och drömde om att bli lärarinna. Men hon blev piga och till sist torparhustru  när hon träffade Karl. Karl berättade för att hans mor hade ett litet rött hus med en fin trädgård i Beateberg. Och det tyckte Alexandras föräldrar lät riktigt bra. Han ljög även om sin ålder och sa sig vara tio år yngre än han egentligen var.

Men sanningen var en annan. 

Karl Österlund föddes 1876 och växte upp på fattigstugan i Beateberg. Där bodde han tillsammans med sin mamma. De bodde i en stor sal tillsammans med alla de andra fattighjonen. En gubbe sköt ekorrar och hade Karl tur kunde han få lite kött från honom. Annars gällde det att springa runt i gårdarna och tigga mat men det var inte så lätt. Bönderna var inte så snälla utan släppte lös sina hundar som sprang och jagade honom. Han berättade även att folket runt Beateberg gjorde masker som föreställde djävulen som de sedan smög utanför fönstren vid fattigstugan för att skrämma de barn som bodde där.

Skolgången för Karl var sex veckor och under den tiden lärde han sig inte något, inte ens att stava sitt eget namn. Det var först när han blev gammal som han kunde skriva Karl Österlund, men det var också allt.

Eftersom han inte kunde läsa eller skriva så fick han inte konfirmera sig. Men så hände det att några konfirmander som gick till kyrkan i Beateberg genade över isen på en liten sjö som finns i skogen. Isen höll inte utan de drunknade. Nu blev gruppen med konfirmander väldigt liten och då fick han prästens tillåtelse att konfirmera sig.

Så lärde han känna Alexandra.

Sen väntade arbete på olika gårdar, Mogården,  Moholms gård, Karlstorp, Kyrketorp, Båstebacken, Äskekärr, Söråsen, tillbaka till Båstebacken, Lusa, Olshagen, Erstorp och där blev de kvar en längre tid. Erstorp tillhörde Ekeskog och låg i närheten av Tåtorp, en bit in i skogen. Det var kronans. Huset blev renoverat, rummet fick nya tapeter och golvet slipades. Han som bott där innan höll på med jakt och överallt hade det varit horn från djur, i rummet hade han haft hö.

I sin ungdom hade Karl blivit sparkad av en häst i ansiktet, man ser på bilder hur hans ansikte blivit lite skadat.

1948 flyttade de till Lanthöjden. 

Från 1958 till 1973 levde Alexandra ensam på Lanthöjden.

1968 gjorde Tidning för Skaraborgs Län ett besök hos Alexandra.

Snöar det på Karladagen så blir det snö i sju veckor. Det säger Alexandra Österlund på Göta Kanals enda ö, Lanthöjden, och hon vet vad hon talar om.

I år upplever hon sin sjuttioåttonde vinter och på tisdagen firar hon 20- årsjubileum som öbo. Det gjorde hon nästan helt isolerad från omvärlden och med flera decimeter djup snö utanför sin stugtrappa. På onsdagen var Tidning för Skaraborgs Län ( TfSL) och hälsade på fru Österlund för att se hur hon hade det på sin ö. Då hade hon suttit ensam i nästan en hel vecka och från den närmaste vägen fram till hennes ö ledde inga spår i den djupa snön. I hennes brevlåda på fastlandet låg veckans post och TfSL samlad och endast mellan hennes stuga och vedbod fanns en liten skottad stig. Den hade hon själv skottat upp för att med jämna mellanrum kunna hämta bränsle till sin nu ständigt brinnande eld i köksspisen.

Från början var här ingen ö, men när kanalen ansågs för krokig lät man spränga i berget en ny kanal, och ön var därmed bildad. Arbetet med att bygga den nya kanalsträckningen påbörjades 1930 och var färdig 1933. Arbetet utfördes av AK arbetare.

Över ön löper en smal och krokig stig, som Alexandra Österlund trampat upp genom åren och den går från hennes stuga – som hon hyr av Göta Kanalbolag för 20 kronor i månaden – och fram till den murkna och smala bro, som förbinder hennes ö med fastlandet och en landsväg, där det är glest mellan gårdarna. Mitt på ön ligger Alexandras stuga som en gång i tiden var signalvaktarbostad. Det är en gulmålad liten träbyggnad med ett rum och kök och dess byggnadsår är 1900.

Alexandra är född den 17/2 år 1888 i en skomakarstuga Hjällstads församling i Moholm. Där gick hon också i skola och helst ville hon bli lärarinna. Men faderns förtjänster på skolagning räckte inte till mer än det nödvändigaste av livets nödtorft och därför fick hon istället bli piga och slita hårt för sin försörjning fram till den dag hon gifte sig och blev torparhustru med barnamunnar att mätta och ännu mera slit i gårdarna i Moholmstrakten. 1958 blev hon änka och sedan dess lever hon ensam på sin ö. Det är en halvmil till närmaste affär och långt mellan besöken i stugan under den mörka årstiden, men hon trivs bra med sin ensliga tillvaro.

”- Jag skulle inte för allt smör i småland vilja byt ut min stuga mot en modern pensionärslägenhet i en tätort,” har hon med skärpa sagt i från var gång vänliga människor och anhöriga fört flyttningsförslag på tal.

På den, om sommaren, lövklädda ön och i den lilla stugans kök har hon så mycket att bestyra med hämtning av ved och vatten, strumpstickning och mattrasklippning, vävning av mattor och inte minst läsning. Att läsa är det roligaste som finns, tycker Alexandra, som av alla hon känner mest kallas för Sandra, och det intressantaste som finns efter husorganet Tidning för Skaraborgs Län är kärleksromaner av Sigge Stark och Leo Strömberg.

Det är avkoppling det för gammalt folk, tycker Sandra, som är beredd att offra en hel dag för att få läsa en ny bok om kärlek eller skildringar från resor ute i världen.  Med böckerna flyger tankarna ut i världen och ersätter gott och väl allt vad det moderna samhället och TV- apparater kan ge av underhållning. Sandra har ingen TV och hon vill heller ingen ha. Hon har blivit erbjuden en apparat en gång, men bad istället att få en ny korkmatta till sin farstu – och det fick hon. Radio och telefon har hon däremot och under en dubbelsäng med slätstruket bomullsöverkast står en resegrammofon med tillhörande ömt vårdade skivor. Den spelar Sandra på ibland när hon får besök i stugan och då plockas även kaffekvarnen fram för malning av nyrostade bönor och kaffekokning på kökets svarta järnspis med bakugn i en vitkalkad mur.

Besöken blir många på sommaren. Då kommer besökare i hundratal och långväga ifrån till ön och utanför Sandras fönster stävar kanalbåtar dagarna i ända. Men på vintern blir det tyst och Sandra blir ensam på sin ö. Så ensam att hon ibland måste skotta sig väg för att överhuvudtaget få träffa människor. Men det gör hon gärna. Hon trivs på sin ö och tänker stanna där tills den dagen kommer då hon inte orkar klara sig själv. När den dagen kommer blir det flyttning direkt till ålderdomshemmet, har hon bestämt.

Alexandra dog  27 april 1973.

Karl dog 27 juli 1958

Ståendes från vänster som nummer två är min farfar.

Min farfars uppväxt var väldigt fattig, det var inte alltid som de hade mat. Han berättade att då de en dag kom hem från skolan fick de springa ut och plocka bär för att stilla hungern. Han gick inte färdigt hela skolan, när han tyckte att han kunde vad han behövde så lämnade han in sina skolböcker och sa att han skulle börja arbeta. Han arbetade på Fimmerstad Sågverk till och från och han grävde ofta torv på en torvmosse. Han köpte en cykel på kredit men när han blev utan arbete hade han inga pengar till avbetalningen. Han åkte till en släkting och bad om att få låna pengar men hon tyckte att det var onödigt med en cykel men tyckte det var väldigt trevligt att han kom på besök så hon bjöd på kaffe och kakor. Jag minns inte vad det var för kakor som han fick, han nämnde det vid ett tillfälle men jag minns som sagt inte vad det var, däremot så berättade han att sedan den dagen hade han aldrig ätit några såna kakor. Han blev av med sin cykel men så fort han fått ett nytt arbete och sparat ihop pengar så köpte han sig en ny cykel. Under ett antal år var han med i en cykelklubb och tävlade.  Han körde bland annat Viken Runt på under 2 timmar. 

En 6 mil lång cykeltävling är över. Från Vänster min farfar Lars Österlund, Göte Ekström, Paul Lager och Carl Gustav Johansson

Vem av bröderna som först tog anställning på kanalbåtarna vet jag inte, men till slut var alla tre på sjön. Åke jobbade som maskinist på passagerarfartygen Juno och Astrea och på lastfartygen Oden och Argo. Erik jobbade ombord på lastfartyget Kristinehamn. Båda var anställda på Ångfartygs AB Göta  Kanals fartyg och gick mellan Stockholm och Göteborg.

Farfar åkte till Göteborg och sökte hyra på en båt. Man fick skriva in sig och sedan vänta tills det kom någon båt som sökte folk. Farfar blev sittandes med en person som berättade att han skulle söka plats ombord på Olof Trätälja, det var en bra båt med bra mat och bra befäl. Allt som tiden gick blev mannen indragen i en väldig diskussion och hörde inte när de ropade upp Olof Trätälja. Farfar försökte uppmärksamma honom på det men han var så inne i diskussionen och ville inte störas. Då gick farfar fram och fick platsen. Just som han skulle lämna lokalen ropade mannen på farfar:

-Vilken båt fick du?

Han blev rasande när farfar sa att han fick Olof Trätälja.

Olof Trätälja gick mellan Göteborg och Arvika. Ibland kunde det hända att alla tre bröderna låg i Göteborg samtidigt, då gick de ut och roade sig. Det kunde vara ett biobesök eller att de gick på café. Om det var den tiden på året som Liseberg hade öppet så var de ofta där.  De hade verkligen roligt tillsammans.

En gång, berättade farfar, var han på väg till Arvika. Det var höst och sent på kvällen. Det regnade väldigt. Medan båten slussade gick farfar i trapporna utmed slussen. Han kunde se en person komma gåendes på väg ner. När de möttes såg han att det var Åke. De var på väg till Göteborg. Så stod de där i regnet och pratade med varandra en stund innan de gick vidare, var och en åt sitt håll.

På vintrarna då båtarna låg upplagda for de hem till Alexandra och Karl och hjälpte dem i skogen. På sommaren när de fick ledigt några dagar for de också dit. Erstorp och senare Lanthöjden skulle komma att bli en samlingsplats för dem och deras familjer ända fram till Alexandras död.

Farfar var gift två gånger, först med Gunborg Persson, tillsammans fick de dottern Marianne, född 28 juni 1933. Hon dog den 4 mars 1935. Den 2 mars 1936 föds Eivor. När Eivor var ett år dog Gunborg. Eivor fick växa upp hos Alexandra och Karl eftersom min farfar jobbade på Fimmerstad och inte kunde se efter Eivor när han blivit ensam. När farfar hade börjat att arbeta på Olof Trätälja så lärde han känna Astrid. Olof Trätälja gick ju mellan Göteborg och Arvika. Farfar gifte om sig med Astrid och han började att arbeta på Arvikaverken.

Astrid är min farmor och hon var född 24 mars 1911. Hennes föräldrar var Johan Walfrid Haglund,född 8/10 1884, Bro, Mölltorp. Död 31/7 1965, Lycke, Arvika.  Emma Albertsdotter Haglund född 17/3 1883 Gryttom, Karlanda, Arvika. Död 11/3 1953 Lycke , Arvika.

Min farmor hade sex syskon.

Sigrid, född 10/2 1909 koppom, Järnskog,Arvika. Död 25/7 1971 Arvika Paul, född 20/9 1913 Järnskog, Arvika Död 30/3 1979 Labråten, skyberg, Arvika Valborg, född 15/7 1915 Järnskog, Arvika. Död 10/3 1987 Arvika Sigurd, född 2/8 1917 Stora Kil. Död 1/2 1956 Lycke, Arvika Georg, född 12/4 1922 Stora Kil. Död 24/8 1989 Arvika Ingrid, född 4/1 1926 Eskilsäter, Arvika. Död 21/10 1994 Dottevik, Arvika

Tyvärr vet jag inte så mycket om min farmors liv och tiden i Arvika. Min farmor dog då jag var tio år.

Mellan åren 1951 och fram till att farmor dog brevväxlade hon till sin syster Ingrid som bodde kvar i Värmland. Var vecka skickade de brev. Alla breven från Ingrid fanns kvar när farfar dog 2006 men eldades tyvärr upp. I Eda fanns breven kvar som farmor skickat. Hon hade en väldig fantasi och berättade mycket, kunde hitta på egna små sagor. Var väldigt förtjust i djur och pratade med dem hela tiden. Och hon hittade på roliga saker som hon påstod att de sagt eller gjort. En ko som de hade i Godhögen och som hette Rosita hade varit operasångerska i Ryskland. Rosita var karlhatare, tålde inga män. Troligen hade hon blivit illa behandlad innan farmor och farfar fick hand om henne. Men det var bara farmor som kunde gå intill henne, inte ens veterinären gick säker. När Rosita flyttades mellan hagen och ladugården så fick alla män hålla sig borta, ibland hände det väl att de kom i vägen och då kunde det ju hända att det inte fanns något annat att göra än att slänga sig i kanalen. Men det är väl såna divafasoner man får räkna med av en före detta operasångerska som vet sitt eget värde.

1979 gav Posten ut frimärken med bilder från Göta kanal, på ett av frimärkena finns min farmor avbildad. 

Semestrarna tillbringades i Erstorp och sedan på Lanthöjden. Ibland åkte de tåg men ofta var det cykel som gällde. En historia som jag tycker är ganska lustig är då farfar ska åka och hälsa på sina föräldrar på Lanthöjden. Han arbetade skift på Arvikaverken och hade jobbat förmiddag. Direkt efter jobbet tog han cykeln, vid Edane började det åska men han trampade på. Han tänkte även hälsa på Erik som då bodde i Kristinehamn.

När han kom dit då var även Åke där, han hade tagit sin cykel från Skövde och åkt till Kristinehamn för att vara med båda bröderna. Nästa dag skulle dom trampa vidare och då bestämde sig Erik för att följa med. När dom kom till Gullspång lade dom sig att vila i ett dike. Så kom dom till Sjötorp och Åke sa att han hade en krona i fickan och kunde köpa en dricka att dela på, men då upptäckte han att kronan var borta. Han trodde att han kunde ha tappat den när dom vilade i diket så han vände tillbaka. Farfar och Erik stannade i Sjötorp och efter ett tag kom Åke tillbaka med sin krona. En dricka köptes och sen cyklade dom alla tre till Lanthöjden.

Semester på Lanthöjden och man har ställt upp sig vid obelisken. Pappa står till vänster och bredvid står hans syster Eivor. Framför sitter min farmor Astrid.

På 1950-talet sålde SJ både stationshus och banvaktstugor som man inte längre hade någon användning av. Banvaktstugan vid Myrom mellan Edane och Arvika skulle SJ ha auktion på. Farfar gick till chefen på Arvikaverken och hörde om dom kunde gå i borgen för honom. Det skulle dom gärna göra men hade redan lovat en annan anställd på fabriken. Farfar åkte dit i alla fall och var med och bjöd för han tyckte dom kunde få betala lite extra. När han sen hade slutat att bjuda och auktionen var över kom chefen från Arvikaverken fram till honom och tackade för att han stannade budgivningen; ”för det här det blev dyrt.”

När dom var på semester på Lanthöjden såg farfar en annons om en liten gård vid Halna som var till salu. farfar for dit och det blev affär.

1951 flyttade min farfar och farmor till Halna. Farfar hade cyklat ner till Moholm och fått tag på en lastbil och chaufför som dundrade fram till huset där pappa och farmor sov på golvet. Allt var packat och klart så att allt snabbt skulle kunna lastas. När lastbilen var lastad och svängde upp på vägen mötte dom pappas klasskamrater på väg till skolan. Första stoppet var i Kristinehamn där man fick mat. Sedan fortsatte färden till Halna. Väl framme var det redan kväll och regnet öste ner. Man lastade av möblerna och ställde in dem på logen. Sedan tog man cyklarna och trampade till Lanthöjden där dom sov. Dagen efter började farfar att arbeta på sitt nya jobb.

Det var ett litet jordbruk farfar hade köpt. En ko hade han köpt bortåt Lövsäng som dom fick gå med hem till Halna. Den hade stått inne och var ganska trött att gå så långt. Det var lite halt på sina ställen så pappa fick springa och sanda framför kon så hon inte skulle halka omkull. När dom kom till backen vid Källebacken var hon så trött att hon la sig mitt i vägen. Pappa fick springa upp i backen och se så ingen bil kom. Hon låg där ganska länge innan dom fick henne på benen igen och till slut var dom hemma och hon fick gå in och lägga sig i lagården. 

Farfar började jobba på Westerstrand och sedan började han på Volvo. Det var cykel till antingen Fägre eller Moholm och därifrån vidare med tåg. Det var långa dagar så jordbruket fick farmor och pappa sköta. Så sökte han en tjänst hos kanalbolaget.

Göta kanalbolag Huvudkontoret

Motala

Betr. tillsättandet av ny slussvaktare vid Godhögen.

Härmed två ansökningar till slussvaktartjänsten vid Godhögen. Den ene är son till gubben Österlund som hyrar f.d. signalvaktarbostaden vid Lanthöjden. Lars Österlund heter han och är ägare till ett litet lantbruk vid Halna. Detta är dock så litet att familjen inte kan reda sig på det utan han måste taga arbete bredvid. Hustrun och en 15 årig son sköter jordbruket och han arbetar f.n. som svarvare vid Pentaverken i Skövde dit han reser varje dag. Han är född vid lantbruk och vill helst syssla därmed och tycker slussvaktarplatsen med jordbruk vid Godhögen skulle passa honom bra, han har ju full uppsättning av djur och redskap för jordbruk. Både han och hans hustru verkar trevligt och bra folk och har jag från Halna fått upplysning om att det är arbetsamt och präktigt folk. Jag rekomenderar honom framför den andre sökande.

Även denne är en duktig karl upplyses från hans förutvarande anställning vid Jula Säteri men han har ett mycket häftigt lynne och bör helst ej arbeta tillsammans med andra. Jag tror därför inte att han kan vara så lämplig till slussvakt som skall betjäna trafikanter på kanalen.

Hajstorp den 30/1 1954

       A. Olsson

9 februari 54

Ingenjör A. Olsson Hajstorp Töreboda

                                    

Betr. anställning av nya vaktare.

Fr.o.m. den 1/4 1954 anställes såsom slussvakt vid Godhögen Lars Österlund, Nolgården, Halna såsom slussvakt vid Forsvik Oscar Carlsson, Grevbäck. V.g. underrätta vederbörande samt inhämta deras skriftliga bekräftelse på att de antaga resp. platser.

Bo Klint Driftsledare

Under så gott som alla år fördes anteckningar över vilka båtar som slussades genom Godhögen, namn, datum, klockslag och åt vilket håll. Såna anteckningar fördes på många ställen utefter kanalen men det var kanske inte alla som sparade dem. Den största anledningen till att man antecknade båtarna var för att veta på ett ungefär när båtarna kunde tänkas komma åter, även för att veta vilka båtar som skulle passera under natten.

Varje kväll ringdes rapporten på telefonen. Då meddelade man varandra om vilka båtar som var på gång i kanalen. Sedan stängdes telefonlinjen av på så vis att man enbart kunde ringa till den bro eller sluss som låg närmast.  Allt för att vakten skulle få så mycket sömn som möjligt. Efter klockan åtta på kvällen och sex på morgonen var telefonen ställd på detta sätt och då kunde man inte komma i kontakt med slussinspektoren eller kanalingenjören. Skulle man ringa till dem på kvällen eller natten om något speciellt inträffade fick man använda sig av rikstelefonen. Men det var inte alla vaktare som hade det. 

Men vid Godhögen fanns det rikstelefon. Den var en extra inkomstkälla då vissa båtar passade på att ringa hem för att meddela var de var och när de beräknade att vara tillbaka hemma.

I anteckningsböckerna får man en bra inblick i hur kanaltrafiken var. Det var inte ofta som man hade en hel natts sömn. Det första året som farfar var slussvakt var det fritt fram för vem som helst som ville, att slussa, oavsett tid på dygnet. 1955 införde man ett betalningssystem med polletter där man fick betala för var sluss eller bro mellan klockan 22.00 och 06.00. Detta för att de båtar som inte hade så bråttom att passera skulle ligga still under natten och på så sätt ge sluss- eller brovakten lite mer vila. Men zinkbåtarna och passagerarbåtarna de gick dygnet runt.  Kanaltrafiken började i regel i maj, vid något tillfälle redan i april. I början var det ganska lite båtar som gick men snart blev det allt livligare trafik. Flest båtar gick det under sommarhalvåret men trafiken pågick hela hösten och långt in i december månad. 1954 passerade den sista båten slussarna vid Godhögen på självaste nyårsafton. Sedan stängdes kanalen.

När en båt kom på kvällen eller under natten så skulle slussvakten eller brovakten signalera med hjälp av en lykta om slussen eller bron var klar att passera. Man hade ett rött glas på ena sidan och ett grönt på andra. Dagtid signalerade man med flaggor, röd eller grön samt med visselpipa. Vid Godhögen passerade passbåten vid midnatt då den var på väg mot Göteborg. En gång då Juno var på väg och farfar skulle öppna portarna så ställde han ut lyktan. När Juno sedan kom in i slussen var styrman irriterad och sa åt farfar att han inte behövde ha lyktan tänd, han hade god syn och kunde se om slussen var klar eller ej.

Nästa gång som Juno kom på väg ner mot Göteborg så brydde sig inte farfar om lyktan. Han öppnade först den porten som var på samma sida om huset, sedan gick han över mellanparet för att öppna överparet på den andra sidan. Då han gick över porten hörde han ett brakande ljud och där kom Juno och körde sönder vandringen på porten. Farfar undrade då hur det stod till med styrmans goda syn.  Farfar ringde sedan och anmälde skadan hos Axel Olsson och denne blev arg då han gick höra att lyktan inte varit tänd.  När Juno kom på uppgång resan därpå hade de virke med sig till en ny vandring. 

Det var mest lastbåtar som gick på kanalen förr men en och annan lustbåt kom också. De fick förstås vänta för slussning då lasttrafiken gick före. En gång kom en lustbåt på väg upp, vid Godhögen slussade man ner en skuta så lustbåten fick lägga sig nedanför slussen och vänta. Mellan Godhögen och Riksberg låg ytterligare skutor som väntade på att få slussa ner och i Riksbergs slussar var det ännu fler på väg ner. Till slut tyckte farfar att han inte kunde ha lustbåten liggandes där utan slussade upp den. Då blev det ett himla skällande från skepparna på skutorna som fick ligga och vänta på en lustbåt.

När en skuta var på väg in i slussen så skällde skepparn på en ur besättningen. Farfar frågade vad det var med skepparn och fick till svar;”Han är arg på slussvakten.”

Trafiken pågick till isen blev för svår. Att slussa vintertid var besvärligt. Ibland fick man in isflak som la sig bakom porten så man inte kunde öppna den helt. Man fick peta loss isflak med hjälp av en båtshake. Ibland fick man slussa ut enbart is innan man kunde slussa en båt. När portarna stod öppna så hade man en stock som låg tvärs över kanalen vid slussen, i änden på denna var det en länk. Den låg där för att hindra isen att följa med in i slussen då en båt skulle gå in. Man rykte bort stången precis då fören skulle ta emot och sedan fick man stå beredd och skicka ut stången igen då båten hade passerat. En slussning som i vanliga fall kunde ta 15 minuter kunde ta upp emot en timme på vintern. Luckorna på portarna frös så man fick värma vatten i ett brygghus och sedan tömma på så de tinade upp, sedan på med en ny gryta och värma vatten. Att slussa på vintern var besvärligt men båtarna var mest oroliga för broarna, där kunde de fastna. Isen packades sig så hårt vid broarna. En vinter hade båtarna haft mellan en och fyra timmar för att passera genom broarna. 

Ibland hände det att båtarna frös inne i kanalen. En vinter fastnade Vieille Montagne IV och Vieille Montagne II vid Jonsboda då de var på väg till Sjötorps varv. Där låg redan Vieille Montagne III.  Ville trean fick då fylla sin aktertank med vatten och agera isbrytare och gå upp till Jonsboda för att få loss fyran och tvåan. Detta lyckades man med och sent på kvällen kom de alla tre på väg ner till Sjötorp där de sedan dockades in.

När kanalen var stängd under vintern så gjorde man underhåll vid kanalen. Man bytte slussportar, lagade broar och underhöll slussarna. En vinter renoverades slussen vid Riksberg och man lyfte loss slussväggen. När man skulle lyfta en sten så lossnade den från kranen och föll ner i slussen. På vägen ner slog den sönder ställningen man stod och arbetade på. Den var byggd i trä och de som stod på den ramlade ner i slussen. Farfar stod högst upp och for ner men klarade sig väldigt bra ändå, han slog i axeln och blev sjukskriven ett tag. Hela familjen var engagerad i slussen. Mest sköttes den av farfar men pappa fick hjälpa till. På dagarna slussade även farmor vid de tillfällen då farfar skötte jordbruket. När det var som mest trafik hade man även slusshjälp, ibland av en släkting.

Farfar slutade vid kanalen 1970 och de flyttade till ett litet hus utanför Slätte. De sista åren innan han gick i pension arbetade han på en liten mekanisk verkstad i Töreboda.

Från 1980-81 bodde de vid pensionärslägenheterna vid Kårtorp. Farmor dog den 22 april 1983 (72 år) Farfar dog den 24 mars 2006 (94 år)

Min pappa, Per Åke är född 22 maj 1939 i Arvika. De första åren bodde de inne i stan men den sista tiden en bit utanför. Först i Östby och sedan till Rönniga. Farmor och Farfar bodde på nedervåningen och på ovanvåningen bodde en tant som hette Anna, Anna i Rönninga som hon kallades. Hon var lite av ett original och ansågs av många som knepig, hon hade förmyndare som skötte henne. En gång kom hon hem sent på kvällen, hon hade varit på ett kalas. När farfar mötte henne i farstun såg han att hon hade olika galoscher på sig. Hon hade bara tagit några när hon skulle hem.
Hon skänkte en stor och fin tavla till missionsförbundet men då det var Anna i Rönninga som skänkte den så var det inget man satte något värde på.

Här fanns också miss Pepita, vilket som var hennes riktiga namn har jag aldrig hört. Av henne fick pappa en dollarsedel. Hon hade bott i USA en tid och var då väldigt rik men förlorade allt i börskraschen. De sa att hon somnade som miljonär och vaknade utfattig.

När pappa hade flyttat till Rönninga var det två flickor som ropade; kom och lek med oss. Det var Solveig och Lilian Egman. De kom att gå i samma klass och var mycket tillsammans. Sista gången han träffade Solveig var den 8 oktober 2018 och det var sista gången som pappa var i Arvika. 

Pappa var ofta hos en bonde som hette Per, farbror Per kallade han honom. Han och en annan kamrat var där en gång när det var vinter. De sprang runt lagården och där fanns en källa. Det var is på den och pappa gick ut på isen och brakade igenom. Kamraten blev så rädd och sprang hem men sa inget till dom där hemma vad som hänt. Men ibland har man tur, farbror Per skulle hämta något på baksidan och då fick han se att något hade gått genom isen och sprang dit och lyckades få upp pappa. Efter den händelsen stenades källan igen.

1951 kom min pappa till Västergötland och Halna. Han hamnade mitt ute i skogen och det var nog en stor omställning för honom. Dessutom fick dom ett jordbruk att sköta om. När hans mormor dog 1953 fick han vara själv hemma då hans föräldrar fick åka upp och hjälpa till med begravningen. Pappa fick ledigt från skolan för att sköta djuren, det var ju inte så många men de kor som fanns skulle mjölkas och matas. Han hade aldrig mjölkat tidigare men det var bara att försöka sig på det och det gick bra.

1954 bar det av till Godhögen. Där fick han hjälpa till med slussen och han fick också jobb som vikarie när någon slussvakt var sjuk eller ledig. En sommar fick han uppdraget att måla alla fripålar som fanns utmed kanalen. Han åkte då moped på kanalbanken vilket var förbjudet. Han stoppades av kanalingenjören men när han såg vem det var som for fram på mopeden så skrev han ut ett intyg som gav honom rätt att köra moped på kanalbanken. Kanalingenjör Axel Olsson sa aldrig Per Åke utan kallade honom bara för Åke. Så i brev som han skrivit nämns Åke Österlund, och då vet jag att det är min pappa. Sedan fick han jobb som reparatör och kom att jobba i smedjan i Hajstorp. Där kom han att jobba tillsammans med sin blivande svärfar. 1967 gifter sig min mamma och pappa.

Pappa arbetade kvar vid kanalbolaget till 1964 då han slutade och började vid centralföreningen i Lyrestad och senare till centralföreningen i Töreboda. Där arbetade han fram till 1990 och de sista åren till pension arbetade han på Töreboda Ur AB.

Pappa dog 4 februari 2019. Mamma dog 21 juni 2024

Min farmor hade en son sedan tidigare, han hette Stig och var född 15 juni 1933. 1959 flyttade han från Arvika och började arbeta som slussvakt vid Riksberg och var kvar där till 1963.

1961 flyttar Sven och Birgit Pettersson till Norrkvarn övre. Birigit är dotter till Abraham och Edit Nilsson och uppväxt vid Sjötorp 7-8 sluss och är då min mammas kusin. Sven och Birigt sköter slussen vid Norrkvarn fram till 1985.

Mellan 1961-63 arbetar flera ur släkten vid kanalen, vid Godhögen är farfar slussvakt, i Riksberg är min pappas bror, i smedjan i Hajstorp arbetar pappa och min morfar och vid Norrkvarn finns min mammas kusin. På Lanthöjden bor pappas farmor. Så det kanske inte är så underligt att man fått ett visst intresse för Göta kanal.