Vid kanalens byggande gjordes sträckan genom Lanthöjden och fram till Tåtorp endast såsom enkelled. Mindre båtar kunde mötas på några ställen, men allteftersom båtarnas storlek ökades, försvårades mötena. De platser där båtarna kunde mötas upprensades men var ändå för trånga varför de vidgades 1871.
1876 tillkom två nya mötesplatser men de visade sig fortfarande vara för trånga varför mindre rensningar i bottnen då och då gjordes. 1905 och 1909 vidgades två av de trängsta platserna, 1922 gjordes en ny mötesplats och 1924 vidgades en av de äldre betydligt. Totalt fanns det efter detta sju mötesplatser från Tåtorp till Lanthöjden. Det längsta avståndet mellan några av mötesplatserna är genom det så kallade stora berget i Lanthöjden och uppgår till 700 meter. På grund av den trånga sektionen, vilken i bottnen på många ställen inte är stort mer än slussarnas mellan kanalkant och fartygssida och på grund av de många skarpa krökarna är denna sträcka en besvärlig passage. Även sträckan genom det så kallade lilla berget är mycket trång men då det här endast är en krök och denna inte är alltför skarp, är den relativt lätt att passera.
För passage genom dessa båda sträckor och sträckan fram till Tåtorp, en väglängd av sammanlagt endast 4 km, kunde det inträffa att ett tungt lastat fartyg av den största typen och som fick flera möten fick använda ända till 3 och 4 timmar.
Vid Lanthöjden fanns förr en signalstång, men 1877 sattes en semafor upp i stället som på dagen visade genom vingars olika ställning och på natten genom olika lyktsken om passagen var klar eller ej. 1921 sattes en förbättrad semafor upp.
Vid stora berget fanns en särskild vakt som skötte semaforen och som samtidigt passade båtarna med så kallad svängända vid passerandet av den skarpaste kröken.
1863 föreslog revisorerna att de största krökarna skulle rätas. Vid denna tid öppnades västra stambanan för trafik och inför detta hot försvann flera ångfartyg och kanalinkomsterna sjönk betydligt. På grund av detta ansåg kanalbolaget sig inte ha råd med denna ombyggnation varför förslaget övergavs.
Men 1929 beslöt kanalbolaget en genomskärning av udden vid Lanthöjden, en sträcka av ungefär 400 meter, varigenom de besvärligast krökarna skulle komma att försvinna. Arbetet påbörjades på hösten samma år.
Göta kanal kortad vid Lanthöjden
Fartygen gå nu i den nya 400 m kortare leden.
De gamla vana ”sjöbussarna” på Göta kanal, som gjort routen kanske 100-tals gånger, lära väl känna traden lika bra, som lokföraren känner den linje han brukar köra. I och med ingången av detta seglationsår får kanalskepparen emellertid göra en ny erfarenhet och befara en helt ny kanalsträcka, som under de sista åren så småningom kommit till vid västgötalinjens högst belägna kanalparti vid Lanthöjden. Färden i denna buktiga och smala kanalen runt detta parti med dess höga obelisk var väl tidigare en av de ur passageraresynpunkt mest uppskattade episoderna på denna del av kanalsträckan. Fartygsbefälhavarna hade dock en annan synpunkt. Det innebar åtskilliga risker att manövrera båtarna genom de fagra kurvorna, som ur skepparesynpunkt hade det felet att ha för liten radie. Det inträffade därför titt och ofta malörer, bl. a. fingo båtarna ofta propellrarna sönderslagna.
Sedan nyåret 1930 har arbetet med en ny kanalsträcka vid Lanthöjden pågått, varigenom kanalleden förkortats med c:a 400 m och de ovan omtalade kurvorna uträtats. Då de första båtarna för året den 2 d:s gingo uppför kanalen, togs den nya kanalsträckan för första gången i bruk. Som första fartyg passerade ”Astrea” på väg till Stockholm. Det arbete, som har utförts, är verkligen imponerande. En ny kanal av omkr. 550 meters längd har anlagts. Den är till hälften sprängd och till hälften grävd. Det har bortsprängts ej mindre än 17,000 kbm. berg och bortschaktats 35,000 kbm. jord. Den nya bergskanalen är nedsprängd intill 8 meters djup och har en medelbredd av 10 m mot 7 på den äldre sträckningen. Den nya jordkanalen håller 30-40 meters bredd i vattenytan, olika på olika ställen. Utefter den nyanlagda linjen finnas tre mötesplatser. Vid arbetet har hela tiden varit sysselsatta omkr. 30 man, på sista tiden betydligt flera. Totalkostnaderna för den nya sträckan voro beräknad till 271.000 kr.
Trots att den nya linjen öppnats för trafik, är det ej omöjligt att även framdeles befara den gamla linjen runt Lanthöjden. Passagerarbåtarna ha erhållit tillstånd att befara den äldre linjen, om passagerarna göra framställning därom. Bevakning och signalanordningar ha dock numera indragits på den sträckan.
Astrea passerar genom den nya kanalen 1934 som första båt.
Hos Sandra på Lanthöjden
Snöar det på Karladagen så blir det snö i sju veckor. Det säger Alexandra Österlund på Göta Kanals enda ö, Lanthöjden, och hon vet vad hon talar om. I år upplever hon sin sjuttioåttonde vinter och på tisdagen firar hon 20- årsjubileum som öbo. Det gjorde hon nästan helt isolerad från omvärlden och med flera decimeter djup snö utanför sin stugtrappa. På onsdagen var Tidning för Skaraborgs Län ( TfSL) och hälsade på fru Österlund för att se hur hon hade det på sin ö. Då hade hon suttit ensam i nästan en hel vecka och från den närmaste vägen fram till hennes ö ledde inga spår i den djupa snön. I hennes brevlåda på fastlandet låg veckans post och TfSL samlad och endast mellan hennes stuga och vedbod fanns en liten skottad stig. Den hade hon själv skottat upp för att med jämna mellanrum kunna hämta bränsle till sin nu ständigt brinnande eld i köksspisen. Från början var här ingen ö, men när kanalen ansågs för krokig lät man spränga i berget en ny kanal, och ön var därmed bildad. Arbetet med att bygga den nya kanalsträckningen påbörjades 1930 och var färdig 1933. Arbetet utfördes av AK arbetare.
Över ön löper en smal och krokig stig, som Alexandra Österlund trampat upp genom åren och den går från hennes stuga – som hon hyr av Göta Kanalbolag för 20 kronor i månaden – och fram till den murkna och smala bro, som förbinder hennes ö med fastlandet och en landsväg, där det är glest mellan gårdarna. Mitt på ön ligger Alexandras stuga som en gång i tiden var signalvaktarbostad. Det är en gulmålad liten träbyggnad med ett rum och kök och dess byggnadsår är 1900.
Alexandra är född den 17/2 år 1888 i en skomakarstuga Hjällstads församling i Moholm. Där gick hon också i skola och helst ville hon bli lärarinna. Men faderns förtjänster på skolagning räckte inte till mer än det nödvändigaste av livets nödtorft och därför fick hon istället bli piga och slita hårt för sin försörjning fram till den dag hon gifte sig och blev torparhustru med barnamunnar att mätta och ännu mera slit i gårdarna i Moholmstrakten. 1958 blev hon änka och sedan dess lever hon ensam på sin ö. Det är en halvmil till närmaste affär och långt mellan besöken i stugan under den mörka årstiden, men hon trivs bra med sin ensliga tillvaro.
”- Jag skulle inte för allt smör i småland vilja byta ut min stuga mot en modern pensionärslägenhet i en tätort,” har hon med skärpa sagt i från var gång vänliga människor och anhöriga fört flyttningsförslag på tal.
På den, om sommaren, lövklädda ön och i den lilla stugans kök har hon så mycket att bestyra med hämtning av ved och vatten, strumpstickning och mattrasklippning, vävning av mattor och inte minst läsning. Att läsa är det roligaste som finns, tycker Alexandra, som av alla hon känner mest kallas för Sandra, och det intressantaste som finns efter husorganet Tidning för Skaraborgs Län är kärleksromaner av Sigge Stark och Leo Strömberg. Det är avkoppling det för gammalt folk, tycker Sandra, som är beredd att offra en hel dag för att få läsa en ny bok om kärlek eller skildringar från resor ute i världen. Med böckerna flyger tankarna ut i världen och ersätter gott och väl allt vad det moderna samhället och TV- apparater kan ge av underhållning. Sandra har ingen TV och hon vill heller ingen ha. Hon har blivit erbjuden en apparat en gång, men bad istället att få en ny korkmatta till sin farstu – och det fick hon. Radio och telefon har hon däremot och under en dubbelsäng med slätstruket bomullsöverkast står en resegrammofon med tillhörande ömt vårdade skivor. Den spelar Sandra på ibland när hon får besök i stugan och då plockas även kaffekvarnen fram för malning av nyrostade bönor och kaffekokning på kökets svarta järnspis med bakugn i en vitkalkad mur.
Besöken blir många på sommaren. Då kommer besökare i hundratal och långväga ifrån till ön och utanför Sandras fönster stävar kanalbåtar dagarna i ända. Men på vintern blir det tyst och Sandra blir ensam på sin ö. Så ensam att hon ibland måste skotta sig väg för att överhuvudtaget få träffa människor. Men det gör hon gärna. Hon trivs på sin ö och tänker stanna där tills den dagen kommer då hon inte orkar klara sig själv. När den dagen kommer blir det flyttning direkt till ålderdomshemmet, har hon bestämt.
Alexandra dog 27 april 1973. Karl dog 27 juli 1958.
