ALNSTENAR

Utmed kanalen står det några stenar med nummer och årtal inristat. Det är så kallade alnstenar. Mellan varje sten är det 1000 aln, 594 meter.
På Västgötasidan finns det 60 stenar, nummer 1 står i Sjötorp och nr 60 i Tåtorp vid utloppet till sjön Viken.

På den östra sidan av kanalen finns det 82 stenar. Där är numreringen lite annorlunda.
Alnsten 1-6 Motala till Borenshult, d.v.s. mellan Vättern och Boren.
Alnsten 1-37 Borensberg till Carl Johans slussar, d.v.s. mellan Boren och Roxen.
Alnsten 1-11 Norsholm till Hulta sluss, d.v.s. mellan Roxen och Asplången
Alnsten 1-28 Snövelstorp till Mem, d.v.s. mellan Asplången och Östersjön.

Så vad användes då dessa stenar till under alla dessa år ?
I dag är de bara minnen.
En gång användes de för att hålla koll på att man inte gick för fort i kanalen, i dag är det 5 knop som gäller men förut var det 4,8 knop.
Men innan dess användes de då fartygen drogs fram av oxar eller hästar.
Man fick betala en viss summa för varje sten.

Provisorisk Taxa för s.k båtskjutsar å Göta kanal omfattande sträckan Sjötorp – Tåtorp.

Till ledning för bedömmandet av behövligt antal hästar under förutsättning av gynnsamma vind- och andra förhållanden beräknas följande:

För lastade fartyg upp till c:a 25 ton och olastade upp till c:a 50 ton. 1 häst.
Lastade fartyg upp till c:a 25-50 ton och olastade c:a 50-90 a 100 ton. 2 hästar.

Skulle det beordrade antalet hästar icke orka draga fartyget, skall vid först ankommande kanalvaktställe kanalkontoret underrättas och dess sked inhämtas.
För del av skjutshållet reduceras avgiften efter överenskommelse.
För lastade fartyg under 10 ton eller tomma under 20 ton reduceras avgiften med 20 %

Därest för den tredje hästen måste medfölja karl beräknas skjutsersättningen som för en häst med karl jämte två hästar med karl. Om det icke går att få en tredje häst, utan 2 par hästar med karlar måste användas, beräknas ersättning till 2 gånger för två hästar med karl. Fartyget dock obetaget att med skjutsaren överenskomma om reducering.

Om oberäknat hinder uppkommer, såsom väntan vid järnvägsbro, att fartyget kört fast i kanalbank eller hinder vid möte av fartyg uppstår, äger, såvida hindret uppgår till minst 1/2 timma och hindret uppkomst uppenbarligen icke beror på skjutsaren, denne rätt få tillägg efter 1,50, 2:- resp. 2.50 kr per timme. Varje därefter påbörjad 1/4 timme räknas som 1/2 timme. Tiden för hindren må sammanläggas.

För båtskjuts under natt / varvid dag räknas mellan kl. 6-20/ och å sönd- och helgdag erlägges ett tillägg å avgifterna av 40 %,35% resp. 30%.

För fartyg med draglina iland bör särskilt observeras reglementets föreskrifter i §§ 10 0ch 19.

Motala den 15 maj 1941
Göta kanalverk.

Att bogsera båtar var inte helt riskfritt, högg trossen fast i något, blåste det starkt eller var båten tungt lastad kunde dragarna följa med ner i kanalen. 1913-1914 förlorade Påvelstorps gård två hästar vid Jonsboda när en stor och tung lastbåt drog ner dem i kanalen. Vid hästbyte gled båten bakåt och hästarna orkade inte hålla mot utan drogs baklänges ned i vattnet.
Skjutsningen var ett avbräck i de ordinarie sysslorna på de gårdar som stod för skjutshållen. I synnerhet på de mindre gårdarna kunde allt arbete ligga nere, då dragare och gårdsfolk fick ge sig ut och skjutsa båtar. En resa tur och retur Jonsboda-Hajstorp kunde ta 6-7 timmar, en resa Jonsboda-Tåtorp fram och åter 5-6 timmar.
Trots förtjänsterna var därför bönderna inte speciellt angelägna om att vara skjutsentreprenörer. Lantbrukare Karl-Erik Persson, Riddarhagen, var i sin barndom med sin far och skjutsade båtar. Karl-Erik betygade att det var en högtidsdag för hela familjen den dag 1920, när hans far tog yxan och gick ut och slog sönder den lilla kärran som i decennier hade dragit så många båtar mellan Hajstorp och Tåtorp. 1920 var slutpunkten för den organiserade skjutsningen i större skala.

Under andra världskriget gjorde båtskjutsningen en sista dödsryckning. Tillgången på drivmedel var begränsad och för att spara inrättades skjutsningen igen.Från kanalbolaget vidtogs åtgärder genom hästar och skjutskarlar lejdes och en provisorisk taxa utfärdades den 15 maj 1941.
Trots de besvärliga ransoneringstiderna blev inte dragstigen nersliten av båtskjutsar, få utnyttjade denna tjänst.
En av den sista skjutsningen som gick ägde rum den 13 augusti 1941 mellan Riksberg och Sjötorp. Skjutsningen utfördes av den då 24 årige Karl Eriksson från Riksberg. Karl Eriksson blev budad om skjutsningen av ett danskt fartyg som hade slut på bränslet till sin hjälpmotor. Skjutsningen tog en hel dag, manshöga albuskar hade fått växa upp vid kanalbanken som hindrade trossen att löpa fritt. Då båten var tom hade den en viss benägenhet att då och då ”köra förbi” hästen.
Karl tyckte därför att han var väl värd de 24 kronor han fick i betalning för sin arbetssamma skjutsning.